Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Hållbart i Sydafrika

/
  • Sju år har gått sedan Anki sist satte sin fot i Sverige och även om hon kan sakna både svensk sommar och snö så är Sydafrika hemma numera.
  • Kalven George är familjens skötebarn och matades med nappflaska som liten.
  • I Gröna rummet odlas främst medicinplantor. Näringslära är en viktig del av Green Guerillas läroplan, då många av de besökande barnen har en bristfällig kosthållning.

Bland maskar, grisar och bildäck har Anki Riemer funnit sin sydafrikanska oas. På landet ute på Kaphalvön lever hennes familj självförsörjande – och sörjer även för andra.

– Materiella saker är inte så viktiga, men det är min familj. Vi ville ha tid med våra barn och den friheten har vi funnit här, säger Anki Riemer och rattar vant in pickupen på gårdsplanen. Tre hundar rusar ivrigt fram för att hälsa medan matte låser de höga grindarna bakom oss.

– När vi kom hit fanns bara sand och lite buskar. Vi har byggt allt nästan från scratch och resten har vi totalrenoverat, säger hon och nickar mot de två bostadshusen.

Från gården i Sunnydale på Kaphalvön driver Anki från Söderhamn den egna resebyrån Anki’s Travel och verksamheten Green Guerrillas tillsammans med sin man Akim. Paret träffades genom gemensamma vänner i Stockholm 1997 och för 17 år sedan bosatte de sig i Akims hemland Sydafrika, där familjen i dag inte bara lever som självförsörjande utan även utbildar lokala barn i ett hållbart leverne.

– Det började med att vi såg att det inte fanns något i läroplanen på barnens dåvarande skola om miljötänk, så vi frågade rektorn om vi fick starta ett program. Nu har vi 120 barn som kommer hit varje vecka! De får lära sig om skörd, gödsling, kompostering, näringslära och odling. Det kommer också hit tonåringar som vill göra sin praktik här och så har vi varit och satt upp grönsaksland och maskodling i en skola i townshipet som ligger precis bredvid, berättar Anki.

Runt hörnet dyker hennes man upp för att ge en guidad tur i turbofart genom farmens biodynamiska odlingar. Först ut är maskfarmen, där ett kubikton av kompostmaskar omvandlar Kaphalvöns sandiga jord till odlingsbar sådan.

– Allt handlar om att skapa bra odlingsjord, det är där livet kommer ifrån. Vi är egentligen en jordfarm, kan man säga, förklarar Akim.

En stor del av farmens yta är tillägnad djuren, som familjen både äter och använder som bruksdjur. Kalven George har en stor gräsplan att strosa runt på medan grisarna ligger och solar i hemsnickrade inhägnader, var och en rymliga bortom vad en industrigris någonsin skulle kunna drömma om.

– Skolbarnen kommer hit och har aldrig sett en gris förut, det är inte klokt, säger Akim och pekar ut två riktiga bjässar på 450 kilo vardera, som har till uppgift att följa sin naturliga lust att böka upp marken.

– De är våra traktorer. Man kan farma på en mycket liten budget, fortsätter han.

På familjen Reimers farm används inga kemikalier och ingen antibiotika. Till insektsbekämpning använder de hemodlad tobak, vars smak småkrypen ogillar. I hållbarhetens namn är allt på farmen byggt av återanvända material och vid djurhagarna ligger högar av gamla plankor och däck som donerats till farmen. Djuren matas med frukt och grönt som kasserats från matvarubutiker.

– Hållbart är inte alltid vackert! De här bildäcken kanske ser ut som skräp, men du kan stapla fyra stycken och odla potatis i dem och få 25–30 kilo per skörd. Två miljoner barn i Sydafrika går till skolan på tom mage. Vi tror att detta är svaret på problemet, säger Akim innan han rusar vidare.

Anki försvinner in i bostadshusets öppna kök och kommer ut med två koppar kaffe som hon serverar vid terrassens enorma hemsnickrade träbord. Bredvid skvalpar poolvattnet inbjudande.

– Vi har rejält med plats och kan vara utomhus mycket. Det är en stor grej för oss. Någon tv har vi inte, vi umgås i stället, säger hon.

Sönerna bor i ett eget hus på tomten där de själva städar varje helg. Att få lära sig att ingenting kommer gratis är det en viktig del i en bra uppväxt, menar Anki, och följaktligen får barnen ta mycket ansvar på farmen.

– Om inte alla hjälper till funkar det inte. Det är mycket jobb, men barnen är underbara. Ibland frågar vi dem om de hellre hade velat flytta till stan, men det vill de absolut inte, ler hon.

Trots friheten i livet på landet finns det säkerhetsrisker som är svåra att komma undan i den sydafrikanska vardagen. En av dem är ett dagligt orosmoment.

– När jag växte upp i Kolsta kunde jag cykla till min kompis några kilometer bort. Det kan inte mina barn, trafiken är för farlig. Men de tar bussen till skolan, det är inte så vanligt bland vita familjer här, säger Anki.

Efter 15 år i Sydafrika är hon van vid att saker och ting inte är som hemma i Sverige, men visst finns det gott saker att frustreras över, erkänner hon.

– Lokaltrafiknätet är dåligt utbyggt, skatten går inte dit den ska. Allt tar lång tid och folk har inte alls samma arbetsmoral, det är svårt som svensk att förstå. Men man blir härdad. Jag har varit här så länge att vissa saker ser jag inte längre. Visst finns det mycket fattigdom och svårigheter här, men när barnen från townshipet kommer hit ser jag faktiskt främst deras glädje!

Annons
Annons
Annons