Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Henning Mankells sista krönika i TH handlade om en bok han inte fick låna

+
Läs senare
/

I slutet av september går sen många år Bokmässan i Göteborg av stapeln. I mer än 25 år har jag tillbringat fyra dagar där. Men inte i år eftersom den cancerbehandling jag genomgår innebär att mitt immunförsvar är reducerat. I den täta luften på Mässan fungerar man som landningsbana för förkylningsvirus. Det kan jag inte utsätta mig för.

Men visst är det glädjande och angeläget att boken under några dagar får spela huvudrollen, i denna vår alltmer teknologiska tid. Det är alltid fullt med folk. Det finns förvisso inslag av Kiviks marknad, men det viktigaste är ändå att boken, författaren, läsaren möter varandra.

I mitt huvud vandrar tankarna bakåt. När jag var i tioårsåldern i Sveg, slutet av 1950-talet, upptäckte jag det lilla biblioteket som låg mitt emot kyrkan. Huset är borta sen länge, det stora nya biblioteket finns i Kommunhuset, som alla Svegsbor vet.

En sen eftermiddag vågade jag mig in i det lilla biblioteket. Där styrde och ställde en äldre dam som jag genast blev lite rädd för – även om hon visade sig vara sträng men också mycket vänlig. Hon hade makt att stämpla böcker, utfärda lånekort, rynka ögonbrynen om någon lämnade igen böcker för sent.

I mitt hem fanns en hel del böcker. Men så mycket som trängdes på hyllorna i det lilla spartanska trähuset hade jag aldrig varit närheten av. Jag gled med fingrarna längs de ofta mörkröda bokryggarna, vild i tanken över hur mycket som fanns att läsa.

Av en tillfällighet upptäckte jag en bok som hette Yngsjömordet. Det var en antologi över kända svenska mordfall. Efter viss tvekan tog jag boken fram till disken. Bibliotekarien såg på mig.

– Den får du inte låna, sa hon. Du är för ung. Den passar inte för dig.

Snopen gick jag hem. Min far undrade påpassligt varför jag ingenting lånat. Jag förklarade.

Han sa ingenting. Men dagen efter gick han ut efter middagen, skaffade sig lånekort och kom hem med den bok jag inte fått låna.

Jag tror han gjorde rätt. Av boken minns jag knappt annat än att bödeln högg fel när Yngsjömörderskan halshöggs. Men det viktigaste var förstås att min far menade att bokcensur knappast var en bra idé.

Idag finns inte längre sådana begränsningar. Det är just därför boken lever. VI lär oss förstå världen genom böcker vi håller i våra händer. Arma de barn som aldrig får chans att läsa. Arma de barn som inte får godnattsagor serverade.

Bokmässan besöks ofta av människor från Härjedalen. Det vet jag. En del av de som är äldre kan nog som jag en gång ha vandrat i det lilla trähuset mitt emot kyrkan i Sveg.

Även i vår tekniska tid kommer boken att fortsätta leva!

Henning Mankell

Annons
Annons
Annons