Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Jon Henrik Fjällgren om Melodifestivalen, tystnad och en vänskap starkare än livet

/
  • Jon Henrik Fjällgren i Mittådalen, samebyn i Härjedalen som ligger nästan ända uppe på fjället.
  • Musikartisten vid sitt elpiano i huset i Mittådalen. Det är här det händer. Bland annat.

När tidningen träffar Jon Henrik Fjällgren är det fortfarande drygt en månad kvar till hans deltagande i Sveriges största musiktävling, Melodifestivalen. Det blir ett långt samtal om musik, inspiration och den samiska tystnaden. Och om en vänskap så stark att man är beredd följa den in i döden.

Det skymmer sakta utanför fönstret i villan i Mittådalen, där Jon Henrik Fjällgren har sitt hem. På hans Playstation snurrar en cd med tibetansk musik, en meditativ murrande sång som är både behaglig och sövande. Samtalet har glidit iväg in på inspiration, varifrån Jon Henrik får sin musik, vad han vill med sitt liv, vad han har för uppgift i detta universum? Plötsligt sätter han sig upp i soffan och lutar sig framåt

– Jag ska berätta en sak för dig, säger han och jag får känslan av att han är mycket äldre. Det är något nåjd-aktigt över Jon Henrik. Något med rötterna i både det ursamiska och det urindianska.

– Ibland när jag spelar här på nätterna så sitter det sex fåglar på hustaket du ser där ute genom fönstret och lyssnar. Och ibland sitter det en fågel vid det fönstret (Jon Henrik pekar in mot ett annat rum). Det händer ofta. Jag har alltid känt det som att någon ser mig, säger han.

Då har vi pratat rätt länge om hans musik. Jon Henrik har berättat om hur musiken blev ett sätt för honom att hitta styrka att klara av den mobbning som han utsattes för redan i förskolan. Hur han blev kallad lill-Jon i grundskolan och hur andra elever, bildligt talat, kastade sig över honom som en flock lejon över den svagaste i gruppen.

– Jag kände redan då att den här grejen, musiken, ska hjälpa mig och ge mig kraft att klara av min framtid, säger han.

Jag vill veta om hans låtar till skivan "Goekseh", som spelades in på en vecka efter Talangfinalen förra våren, redan fanns klara. Så är det. Jon Henrik har levt med sin musik, sin jojk, ända sedan det där första keyboardet på förskolan. Musiken har som kommit till honom. Kalla det inspiration. Jon Henrik berättar om en process där musik dyker upp, föds och blir till något levande. Musik som talar till honom och till andra. Som låten "Utöya" som finns på skivan.

– Jag minns hur jag satt i Funäsdalens kyrka, det var strax innan terrorattacken i Norge för några år sedan. Plötsligt kände jag en sådan enorm sorg. Jag fick en melodi i huvudet och en stark känsla av att något väldigt stort skulle hända, något som kommer att förändra mycket. Och låten växte inom mig. Jag hade melodin, men inga ord, berättar han.

Några dagar senare, den 22 juli 2011, slog terroristen Anders Behring Breivik till, först i Oslo, sedan på Utöya. 77 personer mördades, de flesta ungdomar som kallblodigt sköts ner på nära håll.

– Då förstod jag var det var och kunde skriva texten, berättar Jon Henrik.

Det är ingen enskild händelse. Det har alltid varit så. Musiken har ofta kommit till Jon Henrik som meddelanden, om vad som hänt eller om vad som ska hända.

– Om jag får en sorglig jojk, där jag känner förlust. Då vet jag att det kan vara någon i min närhet som råkat illa ut. Och att jag måste fara dit och hjälpa den som varit med om saker.

Den där meditativa tibetanska inspirationsmusiken, de tända ljusen framför en ministaty av Buddha, under en kitschig affisch med en slags indiangud, jag känner att jag kommit in en väldig mottaglig sinnesstämning.

Men vad säger du till de som tycker att det här är rent hokus pokus?

– Jag har aldrig mött någon som tycker det.

Jon Henrik stelnar till lite. Blir smått irriterad. Det här är hans sanning, något som han tar på allvar. Till hundra procent. Och varför skulle han inte göra det? Jon Henrik Fjällgren har över 40000 följare på sin Facebooksida och varenda gång han lägger ut en ny jojk eller en dikt kommer hundratals kommentarer. Från människor som berättar hur mycket hans musik och texter betyder för dem.

– De som lyssnar vet att de blir berörda. Vad tycker du själv? säger han och tittar nästan strängt på mig.

Och jag måste erkänna att jag blev väldigt berörd av Jon Henriks första framträdande i Talang. Jojken till hans döde vän, Daniel, fick även mig att torka en tår i ögonvrån. Och hans skiva har jag lyssnat på. Många gånger ...

– Har du förlorat någon närstående? Det är det den låten handlar om och många som hör den känner det och sorgen kommer fram. Och det är bra, de får ett utlopp för sin sorg, genom min musik, säger han och fortsätter:

– Jag tror att jag har en uppgift att hela människor med min musik, med den jag är och det jag tror på. Jag är kristen, det står jag för. Sedan om det är Gud eller något annat, men något är det, säger han.

Hans låt till Melodifestivalen heter "Manne Leam Frijje" på sydsamiska. "Jag är fri", på svenska. Den är skriven av Jon Henrik, tillsammans med Erik Holmberg, Tony Malm och Josef Melin.

– Vi har ju gjort låten tillsammans men det är jag som står bakom jojken. Det är min del.

Kom den till dig på samma sätt som med andra låtar?

Kort fundering.

– Den kommer nog att komma till de som lyssnar, säger Jon Henrik och ler.

Låten har han beskrivit som filmisk, som något hämtat från de Disneyfilmer han älskade som barn. En av Jon Henriks inspirationskällor är James Horner som komponerade musiken till filmen Titanic. En annan är Beethoven. Kanske säger det något om hur "Manne Leam Frijje" kommer att låta?

– Jag kan inte säga så mycket men jag tror att alla människor kommer att förstå låtens innebörd, säger han.

Vad har du för förväntningar på Melodifestivalen?

– Jag kan inte ha några förväntningar, jag vill inte ha det. Jag hoppas att låten blir uppskattad och att det finns en öppenhet för nya saker. Det är ju ofta poppiga låtar med samma gamla vanliga artister. Jag hoppas att folk är villiga att få fram något nytt, något som också är en del av Sveriges befolkning, säger Jon Henrik Fjällgren.

Nervös?

– Jag hinner inte tänka så mycket på det. Jag har flera konserter innan och massor att göra. Jag tar dagen som den kommer, så har det alltid varit. Sen gör jag ju en grej som ingen annan gör. Hade min låt varit pop på engelska hade jag säkert varit mer nervös, säger han.

Samtalet kommer in på vilka reaktioner Jon Henrik mött från andra samiska artister. Det är mest positivt enligt honom, att det blivit mer uppmärksamhet kring samisk musik och samisk kultur.

– Samer är rätt tystlåtna. Vi säger inte så mycket, vi går och håller saker inom oss.

Skulle ni behöva höras mer?

– Ja det tycker jag. Men samer har varit instängda i så många år, inte fått prata sitt eget språk, levt i tystnad. Det har jag brutit. Jag tänker inte vara tyst mer. Det enda det leder till är att man inte blir förstådd, säger Jon Henrik.

– Men nu måste jag pissa, säger han och reser sig upp.

Jag passar på att titta runt lite i Jon Henriks vardagsrum. En plastjulgran står kvar i ett hörn, med en gammal tomteluva hängande på toppen. En jätteteve på väggen och ett Playstation, det sistnämnda åtminstone standard i många unga manliga singlars hem. Och så elpianot förstås, bredvid hörnsoffan. Det är här det händer.

Men musiken tystnade under en period i Jon Henrik Fjällgrens liv. I gamla exemplar av Tidningen Härjedalen kan man läsa om en ung Jon Henrik som sjunger och spelar i kyrkan i Funäsdalen och i andra sammanhang. I 16-årsåldern gav han ut sin första skiva. Sen är det tyst om honom i flera år. Han säger själv att han slutade spelar under en lång tid. Varför? Det vill han inte berätta mer än att det delvis har att göra med att han förlorade flera kamrater under en kort tidsperiod. Däribland vännen Daniel som gick bort i diabetes.

– Talang skulle vara det sista jag gjorde, svarar Jon Henrik på frågan hur det kom sig att han egentligen ställde upp i TV3:s talangtävling.

Jag rycker till. Säger karln att han var på väg att ta livet av sig?

– Jag var så långt nere på botten som man kan komma. All mobbning i skolan hade satt djupa spår. Men jag hade några vänner som såg mig för den jag är. De var som min egen familj. När de var borta kände jag att jag ville följa med dem, vara med dem, berättar Jon Henrik och det blir en slags koncentrerad spänning i rummet där vi sitter.

Det var en vän som tyckte att Jon Henrik skulle ställa upp i Talang. Han berättar att han helt tappat tron på sig själv men att jojken till hans döda vän Daniel fanns i huvudet. Och den tog han med sig till Stockholm och det första uppträdandet.

– Jag klarade knappat av att jojka den. Jag minns ingenting från scenen. Det var som en blackout, som att själen lämnade kroppen och jag såg mig själv utifrån, berättar Jon Henrik.

– Och där någonstans fattade jag till slut. Jag upplevde det som att Daniel talade till mig, att han ville visa att jag har en gåva, att hjälpa och hela människor som har det svårt, med min musik.

Jon Henrik halvligger i sin hörnsoffa. Skinnbyxorna sitter där de ska. Vi har pratat i snart två timmar och det börjar bli dags att bryta upp. Skymningen har lagt sig över Mittådalen. Jag är full av intryck. Jon Henrik gör intryck, så är det bara. Hans dubbla identitet, adopterad från en indianstam i Colombia, same och renskötare med fötterna fast rotade i den egna traditionen och kulturen, mobbningen under uppväxten, det jordbävningsartade genomslaget. Det är svårt att förbli oberörd av Mittådalingen från Härjedalen.

– Jag ska göra kokkött, vill du stanna på middag? Det tar väl någon timme tills det är klart.

Frågan kommer när jag är på väg in i bilen. Två timmars bilkörning väntar ner till Sveg och jag vill hem. Och någonstans tycker journalisten i mig att man måste hålla en viss distans till de man intervjuar. Så jag avböjer.

Jag ångrar mig än i dag.

Några timmar efter vårt möte skriver Jon Henrik Fjällgren ett inlägg på sin Facebooksida där han tackar sina fans för deras stöd. Han berättar att han för första gången känner sig nervös inför att stå på scen, i "den största tävlingen och utmaningen för mig som jag någonsin haft i mitt liv." Drygt 4600 personer gillar inlägget och drygt 300 kommenterar.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons