Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Media och politik föraktar landsbygden

+
Läs senare
/

Marcus Birro, författare, poet, debattör, är gästkrönikör i TH under våren. Älskad och hatad, ofta yvig, alltid med starka åsikter. Som han står för till 100 procent. Han kommer att medverka i tidningen några gånger under våren. Kopplingen till Härjedalen kanske är lite diffus men Birro för ett resonemang kring stad, landsbygd, media, politik som är intressant och som säkert kan träffa en nerv hos några av er läsare. Håller du med? Håller du mot? Skriv gärna en insändare och tyck till.

Ebba Grön har en låt på sitt sista album som heter "Uppgång & Fall". 

När en ilsken kortklippt kvinna i tjugoårsåldern skriker det efter mig på tunnelbanan slås ännu ett rekord i den stigmatisering som jag fått uppleva det senaste halvåret. Småbarnsföräldrar spottar på gatan när de passerar mig på Hornsgatan i Stockholm. Jag är föraktad och avskydd. Jag är hatad och har blivit hotad till livet ett tiotal gånger. Vi har fått kattskit dumpad utanför ytterdörren. 

Men jag överlever. Jag har några liv kvar, och några gånger till hoppas jag kunna landa på fötterna.  Jag har fått sparken från Expressen och från mitt bokförlag. Mitt brott? Jag har varit naiv nog att tro på yttrandefriheten. Jag trodde på kommunisterna och den äckligt självbelåtna medelklassens snack om hur mycket de älskar olika.  

Jag tyckte olika. Jag fick betala priset för det genom att bli jagad nerför varenda social och medial bygata som finns. Jag har inga vänner kvar och inga kollegor. 

Jag har Gud och mitt skrivande. Alltså har jag kvar allting.

Alla som fallit i trance och riktat några väl valda sparkar åt mitt håll, ofta av ren lättja och i masspsykos önskar jag allting gott. Deras flottiga belåtenhet är bara vind. Deras förfärliga likriktning vittnar om en oändlig ängslighet, en hysterisk längtan efter att tycka som de flesta andra. Det är en fruktansvärd likriktning.

Du får tycka olika så länge du tycker som de som säger sig älska olika…

Men när man bor mitt i ett ghetto (och tro mig Södermalm är ett ghetto) är det svårt att lyfta blicken och se en smula längre. Den enda bro som människor på Söder talar om är Västerbron som löper som en grå tunga över till Kungsholmen. I dessa två begränsade områden av världen lever och verkar i stort sett varenda en som dikterar den mediala ordningen i Sverige. Media föraktar lantisar. De älskar förorten och röstar på Miljöparitet och avskyr Sverigedemokraterna. På Söder finns inte en enda människa med utländskt påbrå. Jo, en grupp. Tiggarna. Deras koppar förbli tomma när socialisterna stressar förbi i det lätta rus som endast en självcentrerad mediepersonlighet kan piska upp.

Så vad gör jag här? Bra fråga. Familjen hamnade här 2011 när jag först fick jobbet som ny programledare för Kvällsöppet i TV4 och en vecka senare fick sparken för att jag gått ut med att jag möjligen funderade på att bli partiledare för Kristdemokraterna. Ett öppet mål för komiker och kommentatorer. Det fattar till och med jag. Men jag älskar Södermalm också. Jag har svårt för likriktningen, svårt för det förakt som uttalat solidariska vänstermänniskor ger uttryck för, men det är vackert här, Långholmen är landets vackraste grönområde, och barnen älskar sin del av staden, och jag älskar barnen mer än mig själv.

Det har gått så långt att vänstern föraktar de svaga. För de svaga är de unga männen på landsbygden, i de små orterna, som släntrar in på den lokala syltan för styrkedryck runt lunch redan. De gråtfärdiga gågatorna runt om i landet är fulla med dessa människor. Vem talar för dem? Vem lyfter deras röst? Vem tar de på allvar? Vem sätter sig ner och lyssnar på deras historier?

De fattiga röstar på SD och kommer aldrig få råd med att köpa en trång trea för närmare fem miljoner.

Det nya är att media och politik gör gemensam sak i sitt förakt mot landsbygden. Det är väldigt besynnerligt, och extremt ohederligt. Med alla möjliga medel vill politiker och journalister totalt utestänga människor som makten anser inte förstår sitt eget bästa. De fattiga ska rösta på sossarna eller Vänstern eller FI och gör de inte det är det folket det är fel på.

Det är en fruktansvärd och otäck utveckling.

Jag minns när jag började på Expressen. Jag mötte en kollega (som när jag fick sparken i höstas var en av de som offentligt applåderade beslutet) som klappade mig på huvudet och sade: Det spelar ingen roll hur bra du skriver, Marcus, någon riktig journalist blir du aldrig.

Jag minns att jag blev arg och ledsen den gången. 

Nu är jag outsägligt tacksam över att inte vara journalist.

Framför allt inte i storstaden. 

Så jag fortsätter gå med huvudet högt och ser de jag möter i ögonen.

För när Ebba grön klingat ut klickar jag fram "Du ska va president" med Imperiet och då orkar jag le åt alla som hatar och avskyr.

Så länge de har fel bild av mig kan de aldrig skada mig.

Annons
Annons
Annons