Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

TH på besök hos Olle Linde i Kalifornien

/
  • Olle Linde, en av Sverige mest framgångsrika utvandrare, var under sina år som chef på Southern Pacific med om att bygga upp USA:s infrastruktur. Nu försöker han sortera upp det han sparat och lärt sig för kommande generationer.
  • Besökare till gården blir snart varse att det inte är vilken farmare som helst som odlar vindruvor här.
  • Olle Linde jobbade i många år med järnvägen, bland annat just den sträckan som nu går genom hans vingård.
  • Olle Linde jobbade i många år med järnvägen, bland annat just den sträckan som nu går genom hans vingård.
  • Paret Lindes hus har byggts ut allteftersom, bland annat med flera nya rum, takfönster och en pool. I dag är det främst Sylvias son Eric som sköter druvorna på vingården.
  • Eric berättar att när Olle och Sylvia köpte gården så odlades här kiwi, nu odlas här bland annat Cabernet Sauvignon-druvor att göra vin utav.

Olle Linde från Hede gjorde en remarkabel karriär på USA:s västkust innan han pensionerades och slog sig ner på en vingård i Kalifornien.
I år blir han 90 och Tidningen Härjedalen hälsade på hemma hos honom i mitten av mars för att se vad han har för sig nu för tiden.

Annons

I norra Kalifornien kryllar det av vingårdar, ändå är det lätt att urskilja vilken Olle Linde bor på: det är bara på hans gård det står en tågvagn. Olle har även arbetat på just den sträcka järnväg som skär genom hans rader av vinrankor; nu är det länge sen det gick tåg här och spåren övervuxna av gräs och buskar. Det är också länge sen Olle slutade som vd för järnvägsbolaget Southern Pacific, på den tiden ett jätteföretag i västra USA.

Vingården köpte Olle och hans fru Sylvia i 1989. Då odlades det kiwi här och huset var litet och mörkt; nu odlas ett par ton vindruvor här och Olle visar omkring i ett hus som fått mer golvyta, takfönster där ljuset kan komma in i köket och skåpluckor målade med motiv som känns igen från svenska lantgårdar. Överallt finns påminnelser av Olles spektakulära karriär.

– Det jag är stoltast över är Nordstjärneorder jag fick från konungen. Honom hade jag på middag flera gånger.

Olles hand darrar när han pekar på de olika utmärkelserna och medaljerna, och sedan några månader sitter han i rullstol efter det att hans Parkinsons blivit värre.

– Det värsta är att man tror att man kan göra saker lika bra som förr i tiden, men det går inte.

Trots Olles allt svagare kropp så händer det mycket här på gården. Sylvia visar piggt omkring bland vinrankorna som just börjat få knoppar och hon berättar om hur de har byggt ett litet hus där de ska ha vinprovningar.

– Det är bara lite svårt att ha vinprovning med bara ett sorts vin, påpekar Sylvias son Eric som också är den som tar hand om det mesta av det praktiska på vingården.

När vi kommer in igen har Sylvias dotter Lisa kokat majssoppa och värmt upp några bitar pizza. Vi pratar om det Sverige Olle och Sylvia lämnade för 65 år sedan, om saluhallen vid Hötorget i Stockholm där Lisa brukar äta ost och om Tönnebro Värdshus där Olle brukar stanna för att äta pyttipanna på väg upp till Härjedalen och hembygden i Hede.

– Fast pyttipanna kan man så klart laga här också, då är det ju svårare med falukorven, påpekar han.

Gasspisen här i köket är gigantisk, och några gånger varje år brukar paret Linde ordna stora middagar, ibland med ett 50-tal gäster. I början av maj kommer ett stort sällskap från Sverige.

– Vi brukar inte servera något svensk mat, förra året hade vi mexikanskt. Sedan får de lite vin, men då får man se upp, vissa blir fulla av bara två glas, skrattar Olle.

Efter maten tar Olle med mig till sitt arbetsrum. Här är bokhyllorna fyllda av romaner, facklitteratur och årsböcker från de olika sällskap Olle är medlem i. Southern Pacifics Retired Officers Club till exempel, ett gäng som träffas fyra gånger varje år, men för varje möte är det allt färre som träffas. Nu är Olle äldst.

– Ja, jag hade ju inte räknat med att bli så här gammal, jag är ju snart 90 nu.

Arbetsbordet är översållat av papper och mycket av Olles tid går åt till att sortera upp allting här tills den dagen han inte finns mer, så att det ska bli lättare för de andra att veta vad som är vad. Han är stolt över vad han åstadkommit under sitt liv, ett liv som finns dokumenterat både i tidningar som New York Times och i små pappersrullar där han själv fört anteckningar över sådant som hänt.

Hade det inte varit för att Sylvia ville stanna här så hade han flyttat tillbaka till Härjedalen nu.

Och trots att han själv blivit framgångsrik här i landet, och trots att han bott här nästan hela sitt liv, så tror han inte på den amerikanska drömmen om att varje person här kan skapa sig ett bra liv genom hårt arbete.

– Den som är född fattig tvingas ofta att förbli fattig. På det sättet är Sverige bättre. Här i USA finns det så många fattiga som ingen vet om.

Annons
Annons
Annons