Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Mando Diao fick golvet att gunga

Efter en trevande inledning brakar allt till slut lös. Mando Diao visar att de fortfarande är ett band och skruvar gradvis upp tempot och intensiteten tills de nästan är i extas. Till slut gungar golvet i hela Festivalpaviljongen.


Allt om skidfesten hittar du här på vår specialsajt!

"Jag heter Gustaf Norén och jag kommer att vara er betjänt i kväll"

Mando Diaos ena frontare bjuder in publiken till bandets spelning i festivalpaviljongen på Lugnet. Det är knökfullt och varmt i lokalen och stämningen är förväntansfull.

Mando Diao har genomgått många skepnader sedan starten och Norén passar på att ge en känga åt dem som har åsikter om vad Mando "egentligen" handlar om. Personligen tror jag att just detta är något av ett hjärnspöke. De flesta verkar ju tycka att det är rätt spännande att de blir alltmer svårdefinierade, men energin som kommer av ett dylikt vi-mot-världen-tänkande ska inte underskattas.

Mando Diao inleder konserten som duo Dixgård-Norén och de spelar låtar som Mr Moon, Sweet wet dreams, How we walk och En sångarsaga. Det är avslappnat, avskalat – och till slut lite torftigt. Många av låtarna de spelar vinner ärligt talat inte på den minimala sättningen, deras fenomenala stämsång till trots.

Efter en halvtimme har jag hunnit bli irriterad på detta slöseri med tid och musikaliska resurser när någon plötsligt bestämmer sig för att sätta i sladden. Resten av medlemmarna kliver äntligen på scenen och redan efter några takter står det klart att Mando Diao verkligen är ett band fortfarande och inte en tvåmansshow. Jag har sällan hört dem så tajta, taggade och nerviga.

De gör en svettigt funkig Down in the past, en glödhet Dance with somebody och en Gloria som aldrig har låtit mer själfylld. Under Black saturday sprutar Gustaf Norén champagne på publiken och Daniel Haglund kliver ner från sitt podium för att dra ett synthsolo.

De skruvar konstant upp tempot och energinivån tills allt nästan verkar släppa i sömmarna. De är bloddopade, besatta av soulguden, rockguden, Satan, technoguden och en rad obskyra avgudar, som de heliga skrifterna knappt vågar nämna vid namn.

Publiken rycks med i seansen och golvet gungar i takt.

Extranumret innehåller Strövtåg i hembygden (åter som duo) och naturligtvis Love lasts forever, den officiella VM-låten. Skillnaden mot hur den senare lät på VM-invigningen i onsdags är faktiskt enorm, nu när rätt band är med och spelar. Gästartisten Maxida Märaks jojk gifter sig nu också med helheten på ett alldeles perfekt sätt och svävar inne i låten snarare än att som tidigare lägga sig som ett lock över den.

Som sista slutkläm ångar de på med en extra rytmisk repris av Black Saturday.

Det var länge sedan man fick chans att se Mando Diao på en alldeles lagom stor scen. Och den andra halvan av spelningen är kanske det bästa jag har upplevt från dem.…

Missa inte vår TV-satsning under VM:

Vakna med Wassberg: Wassberg nära att sova över förberedelserna

Woxlin&Sjöö: "Northug har snart gett varje skidåkare en känga"

VM Puls: Din guide dag för dag

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons