Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Uppdatera!

+
Läs senare
/
Debatt


Det är hög tid att ta in verkligheten i medieforskningen, menar Mittmedias utgivare.

2014 går till historien som lokaltidningarnas stora krisår. Landets tongivande medieforskare har övertrumfat varandra i dystopiska bilder. Och visst, det råder inga tvivel om att lokaljournalistiken genomgår en smärtsam och dramatisk transformation just nu. Just nu är mediernas situation ett ämne som behandlas av flera viktiga utredningar, bland annat den stora demokratiutredningen under Olle Wästberg. Men de analyser och förslag på lösningar som medieforskningen hittills levererat är närmast provocerande ytliga och okunniga. Det är stor risk att vi är på väg in en situation som baseras på daterade och nostalgiska verklighetsbeskrivningar.

Den ofta citerade Södertörnrapporten (Landsbygd i medieskugga, Althén/Nygren 2014) är ett illustrativt exempel på detta. Rapporten beskriver hotet mot lokaltidningarnas demokratiska roll och ansvar, framför allt genom att sammanfatta tidigare forskning, men där finns också en ansats till rekommendation för framtiden. Författarna förmår dock ingenstans omfatta eller analysera de roller och ekonomiska villkor som det digitala samhället tvingar fram. Deras utgångspunkt är den, numera daterade, pappersbundna logiken med tillhörande journalistroll. Forskningen har stannat i det förflutna, medan branschen är stadd i snabb förändring. Här är några exempel:

Den nya publiken. Författarna av Södertörnrapporten räknar fortfarande inflytande genom upplagesiffor. Vi som undertecknar den här artikeln företräder mediehus med en gemensam TS-upplaga på 247 900, men siffran beskriver bara en del av vår verklighet; digitalt har vi mer än en miljon unika läsare och vår strategiska webb-tv-satsning har hittills i år genererat tio miljoner klippstarter. Sannolikt har svenska lokalmedier aldrig haft en större läsekrets än idag. Det är en delvis ny publik med nya krav och förväntningar, vilket rapporten helt ignorerar.

Beroendet av nät. Det allra största hotet mot den lokala journalistiken omnämns inte ens i Södertörnrapporten: Sveriges ojämna bredbandsutbyggnad och bristande mobiltäckning. Tillgången till stark och stabil uppkoppling är grundförutsättningen för att medborgarna i framtiden ska ha tillgång till lokal journalistik. De läsare som idag ligger längst ut på linjerna, som alltså har den dyraste utdelningen av papperstidningen, har ofta också den sämsta uppkopplingen.

Den lokalbevakning som i dag sker runt om i Sverige är i redan idag betydligt bredare och djupare än den som ryms i papperstidningarna.

Det klokaste politiken kan göra just nu är att möjliggöra utbyggnad av bredband och förbättrad mobiltäckning. På så vis skulle Sveriges lokaltidningsläsare garanteras såväl digitala blädderbara e-tidningar som tillträde till strömmande nyhets- och sportsajter.

Lokal närvaro. Ny teknik är redan på väg att frikoppla journalistikens beroende av tidningshusen. Direktkontakten med läsare och publik utvecklas på helt nya sätt med digital teknik när merparten av rapporteringen publiceras digitalt först, inte sällan från en bärbar dator ute på fältet, direkt ut på sajterna. Liverapportering, direktchattar, bildflöden och direktsändningar är exempel på nutida journalistisk praktik som forskarna inte tagit till sig.

Södertörnrapporten mäter dessutom lokal närvaro genom att räkna lokalredaktioner. Det är ett förrädiskt mått. Vi är verksamma i områden där det emellanåt är mycket långt mellan tätorter och byar. Det gamla systemet med lokalredaktioner var statiskt och rymde sina egna orättvisor. I dag byggs organisationer där reportrarna är rörliga över större områden. Ett viktigt ingångsvärde är strävan mot det hyperlokala. Arbetet sker allt oftare i tillfälliga kluster, i specialsajter och i samarbeten över traditionella titelgränser.

Besparingarna. Under 2013- 2014 har de flesta av Sveriges tidningshus genomfört besparingar och tyvärr tvingats till nedbemanningar. En sak att ha i minnet är dock att det till stor del handlar om redigeringstjänster, eftersom de tekniska systemen numera gör distansredigering i så kallade nav möjligt. Rationaliseringarna i printprocessen gör det möjligt att behålla, eller ibland till och med förstärka reporternärvaron ute på arbetsfältet. Antalet anställda i ett tidningshus är alltså ett trubbigt mått för att mäta lokal närvaro

Centralistiskt synsätt. Synsättet i nuvarande medieforskning är överraskande centralistiskt. I Södertörnrapporten återkommer författarna gång på gång till bilden av mediernas hierarki, där lokaltidningarna beskrivs som underleverantörer till högre stående riksnivåer. Dagens Nyheter utgör, enligt detta sätt att se, själva kronan på verket och allt utanför huvudstaden sammanfattas med begreppet landsbygd. Om DN inte matas underifrån av landsbygdens medier innebär det, enligt rapporten, att den politiska och ekonomiska eliten får en skev bild av landsorten. Det är ett bisarrt sätt att belysa en medieekologi och ett demokratiskt system. Det är dessutom en flagrant underskattning av våra politikers och samhällsdebattörers kapacitet och kunskapsinhämtning.

Den lokala demokratin. Just nu utvecklas den digitaliserade, lokala journalistiken mycket snabbt. På många håll i Sverige gjordes rekordstora satsningar på bevakning och demokratitjänster inför valet. Genom tjänster och hantering av big data växer en ny sorts lokalbevakning fram. I Mittmedia satsade vi inför valet på den digitala tjänsten kandulova (nominerad till Stora journalistpriset) där medborgarnas lokala frågor fick direkta svar från lokala politiker. Satsningen hyllades av både väljare och lokalpolitiker för att den konkretiserade de viktigaste frågorna och stärkte demokratin. Det finns liknande projekt på flera håll i Sverige.

Lokalmedia lever, med andra ord, i en verklighet långt ifrån den som Gunnar Nygren och Lars Nord gav oss 2007 i en debattartikel i Dagens Nyheter. Rubriken var då Valbevakningen i lokala medier ett förräderi mot demokratin. Lokaltidningarna beskylldes för att sakna konfliktperspektiv och för att fastna i stelbent redovisningsplikt. Att det i idag finns en helt annan beredskap och analysförmåga verkar, av Södertörnrapporten att döma, ha gått samme Gunnar Nygren, fullkomligt förbi. När vi nu går in i en tredje valrörelse på mindre än ett år kommer vi återigen att visa varför det är till lokala medier personer utanför storstadsområdena vänder sig för att få den bästa och viktigaste valbevakningen.

Proaktiv istället för reaktiv. Södertörnrapporten mynnar ut i vaga förslag om ett nytt sorts presstöd. Vi tror att det vore olyckligt och rent av kontraproduktivt om det infördes ett skattefinansierat stödsystem utan att en grundläggande analys av de nya villkoren för mediebranschen genomförs. Under mer än 100 år har lokaltidningarna varit en del av näringslivet och levt på marknadens villkor. Samma sak gäller förstås idag, men marknaden styrs av nya, avgörande drivkrafter. Det är precis där som vi, våra politiker och vår publik behöver forskarnas insats. Om medieforskningen ska vara användbar för oss och för politiken måste den dock ödmjukt lära mer om våra villkor och de nya affärsmodeller som branschen utvecklar. Vi behöver inte fler ömkande berättelser om att det var bättre förr. Vi behöver en kunskapsbaserad och proaktiv forskning. Det är hög tid att medieforskarna genomgår samma digitala omställning som övriga samhället.

I en fråga är vi emellertid helt ense med författarna av Södertörnrapporten: Den lokala journalistiken är en av demokratins viktigaste infrastrukturer. För att slå vakt om den bör regeringen koppla frågan om bredbandsutbyggnad och mobiltäckning till alla utredningar och beslut som berör lokalmediernas framtid. Vi föreslår vidare att kulturdepartementet snarast genomför en hearing med representanter för de lokala mediehusen i Sverige. Detta för att bilden av lokaljournalistikens villkor, utmaningar och möjligheter ska bli uppdaterad och tydlig. Att politiska beslut fattas med inaktuell forskning och dystopiska beskrivningar som underlag gynnar ingen.

Vi är väl medvetna om att det politiska kaos som just nu råder gör att mediepolitiken knappast hamnar överst på de politiska partiernas dagordningar. Ingen påläst och ansvarsfull politiker kan dock säga vi väntar till efter valet i mars. Det är nu vi får se vilka som tar mediepolitiken på allvar och verkligen värnar den lokala demokratin.

MittMedias utgivargrupp: Bosse Andersson, Dala-Demokraten, Carl-Johan Bergman, Dalarnas Tidningar, Anna Gullberg, Gefle Dagblad, Anders Ingvarsson, Sundsvalls Tidning, Gunilla Kindstrand, Hälsinglands Tidningar, Hans Lindeberg, Östersunds-Posten, Daniel Nordström, Arbetarbladet, Jimmie Näslund, Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda, Patricia Svensson, Dagbladet, Viktoria Winberg, Länstidningen i Östersund och AnnaKarin Lith, redaktionell chef MittMedia.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons