Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Debattinlägg: Fjälljordbruk kontra eller i samarbete med rennäring?

+
Läs senare
/
Insändare

År 1973 fick Ruvhten Sijte (dåvarande Tännäs Sameby) ett utökat bete med 32 000 ha från privatmark under hot om expropriation, från tidigare c:a 86 000 ha för sina 3 500 renar, pga att samebyn och även länsstyrelsen ansåg att betesmarkerna inte räckte till för att föda detta renantal. En utökning med ca 37 procent.

Men redan år 1978 beviljades en utökning av renantalet av länsstyrelsen till 5 000 renar. En ökning på 42 procent. Hur noga bedömdes det att markerna nu skulle räcka till ett bra bete utan att slitas ner?

I mitten av 80-talet flyttades kalvmärkningsgärdet till Långbrottet som gränsar mot fjällbondemark. Efter det strövar oftast varje år före kalvmärkningen hundratals och ibland mer än tusen renar in på privatmarkerna, från Långbrottet ända ner mot Tännäs och invaderar gärden till aktiva jordbrukare som så väl behöver betet till de egna djuren. Sedan drivs renarna till kalvmärkningsgärdet i juli, men därefter kommer de i stor mängd tillbaka till jordbruksmarkerna.

Min strävan vid arbete med uppmärkning av vandringsstigar mm har varit att undvika Ruvhten Sijtes marker för att inte störa renarna och åsamka mer slitage på renbetesland och istället tillsammans i byalagsarbeten märkt upp och spångat många turer runt Hamrafjället, Össjödalen och Funäsdalen. Men renarna ser ut att trivas ändå i dessa områden trots den stora turistnärvaron.

Privatmarken i området mellan Tännån och Ljusnan är nu det enda fjällområde vad jag vet som inte är upplåtet till renbete i Sverige. Hamrafjällets unika blomsterprakt är präglat av flera hundra års säterdrift. Markerna tål säkert lite strövrenar då och då, men de stora renflockar som nu brukar vistas där under lång tid tror jag kommer att påverka den unika faunan negativt.

Det finns minst 400 nötkreatur i Funäsfjällen sommartid, plus getter och får. Till allra största delen har fjällbönderna avsättning för sina produkter lokalt, hotell, restauranger och privatpersoner. De håller också därmed många täkter och ängar i bruk som annars skulle bli tuviga, igenvuxna marker.

Situationen för dem som gränsar mot Ruvhten Sijte är ännu mer ohållbar nu än tidigare efter domen som meddelar att man måste tåla intrång från betande renar på privata marker, täkter och vallar, när de ligger i gränsområdet till en sameby, även om de brukas av aktiva bönder, dessutom nedrivning av stängsel, nedtrampning och förorening av betesvallarna.

De flesta ser ingen framtid för sitt fjälljordbruk om intrången fortsätter i samma omfattning som tidigare. Redan nu brukas inte vissa sätermarker pga merarbetet med stängsellagning mm.

Däremot menar de fjällbönder som har Mittådalens Sameby som grannar att där fungerar hänsynen bra till varandras näringar både nu och tidigare.

För att situationen ska bli hållbar ekologiskt och ekonomiskt i framtiden måste renantalet anpassas bättre till de 118 000 ha som Ruvhten Sitje förfogar över. År 1990 kom en dom om tvångsslakt pga för många renar hos Ruvhten Sijte, men verkställdes aldrig då slaktkraven inte kunde godkännas.

Jag önskar verkligen att de kulturellt, kulinariskt och för miljön och arbetstillfällen så viktiga näringarna, rennäringen och fjällbonderiet, kan få fortleva i Funäsfjällen även framöver, men då krävs en större förståelse och hänsyn från renägarna även i Ruvhten Sitje om arbetsvillkoren för deras grannar fjällbönderna.

Marie Klockervold

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons