Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

"Det finns alltså ingen anledning till härjedalska klagolåtar"

/
Debatt

Med Lars Rumars andra inlägg i debatten om rennäringen i Härjedalen sätter vi punkt. För den här gången. Läs gärna de fyra texter vi publicerat, två av Härjedalspartiets ordförande Olle Larsson och två av Lars Rumar, arkivarie och författare till boken "Historien om Härjedalsdomen, en kritisk analys".

Enligt Olle Larsson är det ingen ände på de galenskaper som svenska politiker och myndigheter har hittat på för att stödja rennäringen. Dessa galenskaper finns emellertid även i Norge och Finland. Också där finns det särlagstiftningar till stöd för denna näring. De innefattar den viktiga sedvanerätten d.v.s. rätten att efter gammal sedvana eller urminnes hävd låta renarna beta på enskild mark under vissa årstider. I Norge kallas denna rätt alders tids brug. Denna rätt prövades år 2001 av norska högsta domstolen i den s.k. Selbusaken. Tvisten gällde områden som gränsar till Härjedalen. Domstolen slog fast att samerna vissa tider av året hade rätt att låta renarna beta på privat mark utanför statsallmänningen – en motsvarighet till de svenska renbetesfjällen. På andra sidan av Härjedalen ligger landskapet Jämtland. Där finns också renbetesfjäll. Utanför dessa gäller sedvanerätten. När det gäller Västerbottens och Norrbotten fastslog Högsta domstolen i det s.k. Nordmalingmålet år 2011 att samisk sedvanerätt till vinterbete föreligger ända ner till Bottenhavskusten.

Det stora undantaget i Norden utgör Härjedalen. I den s.k. Härjedalsdomen fastslog hovrätten i Nedre Norrland år 2002 att sedvanerätt utanför renbetesfjällen saknas. Detta är ett ytterst anmärkningsvärt domslut och jag har funnit anledning att ingående granska argumenten bakom det. Under åtta års tid har jag praktiskt taget dagligen forskat i arkiv, bibliotek och museer. Genom detta arbete lärde jag mig mycket om Härjedalens historia. En del visste jag dock redan tidigare genom mitt arbete under arton år fram till 1995 som chef för landsarkivet i Östersund (numera en avdelning inom Riksarkivet). Resultatet av min samlade kunskap finns i boken Historien och Härjedalsdomen. En kritisk analys som utkom förra året.

I denna bok finns mitt svar på de flesta av Olle Larssons påståenden. Några ytterligare kommentarer vill jag dock göra här. Det finns ingen del av Sverige där markägarna av staten vid avvittringen tilldelades så stora landområden som i Jämtland och Härjedalen. Vid den långt senare genomförda avvittringen i Norrbottens och Västerbottens län och norra Dalarna framstod den jämtländska avvittringen ur statlig synpunkt som ett varnande exempel. Det finns alltså ingen anledning till härjedalska klagolåtar över hur illa man blivit behandlad. Man bör också lägga märke till att samerna aldrig fått äganderätt till någon mark. När staten köpte in mark till utvidgning av renbetesfjällen innebar det att samerna garanterades mark för sina sommarbeten, inget mer. Bedömningen var att de blivit mycket illa behandlade vid avvittringen. Inga bönder fördrevs. De kunde fortsätta sin näring, fast nu som arrendatorer hos staten. Utvecklingen av näringslivet i övrigt hindrades inte heller i nämnvärd utsträckning, vilket visas av den moderna turismens framväxt i fjällområdena.

Till slut. Olle Larsson hänvisar i sin historieskrivning till första bandet av Norstedts Sveriges historia. Detta band har skrivits av professor Stig Welinder. Under en tid då han var verksam vid Mittuniversitetet utgav han på Jamtlis förlag boken Jämtarna och samerna kom först (2008). Den ironiska titeln säger vad han menar om den äldsta historien i vår del av Sverige. Vad beträffar fjälljordbrukets lönsamhet i äldre tid kan hänvisas till Lisa Johanssons berättelse Saltlake och blodvälling och Linnea Fjällstedts dokumentära roman Hungerpesten. De gäller visserligen Västerbottens lappmarker, men jag tror inte att skillnaden jämfört mot fjälljordbruken i Härjedalen var särskilt stor. Att fjälljordbruk idag med dess möjligheter till inkomster av turism och skogsbruk kan vara lönsam är en helt annan sak. De möjligheterna hade man inte i slutet av 1800-talet.

Lars Rumar

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons