Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Betraktelse: Hösthymn

Annons

Några rader ur Dag Hammarskjölds Vägmärken gjorde sig påminda under en vandring vid sjön Malmagen, som låg blåare än bläck i höstsolen:

"På stränderna rister de gulnade björkarna i stormen. De första takterna i den stora förintelsehymnen. Inte en hymn till förintelsen eller ur förintelsen. inte en hymn trots förintelsen. Utan undergången som är en hymn."

Den förstfallna snön röjde mina spår på stigen. Tre domherrar överlade lågmält inför den annalkande vintern. Det oskördade blåbärsriset verkade allt tröttare och hårdnade kvannestjälkar stod som sörjande vid bäcken. Ett ensamt vasstrå hälsade med en lätt bugning. I höljan märktes en skälvning orsakad av öringens sista vak före isläggningen.

Bakom Bolagskammen dröjde sig dimman kvar likt röken från en vilsekommen. Över frostmyren drog renskockarna med böljande halshår och vindnosen högt lyftad mot Gråstöten.

Brinnande löv dansade som fjärilar i vindbyarna. Då och då hördes höstorgelns mäktiga fuga uppåt fjällsluttningen. Och jag fångade ett blad som liknade dina läppar.

I fjärran tronade Storvigeln i sin skinande vita skrud. Som i skapelsens morgon...

Bo Lundmark

Annons
Annons
Annons