Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Minnesord: Anna Pojkas, Tännäs

+
Läs senare
/

Som tidigare meddelats har Anna Pojkas avlidit i en ålder av 95 år. I kretsen av sina närmaste somnade hon lugnt och stilla på Norges nationaldag den 17 maj.

Anna föddes på Pojkasgården i Sunnansjö, Grangärde socken. Uppväxten hos föräldrarna Ester och August liksom närheten till djuren och naturen betydde mycket för hennes vägval och livsgärning. Hon avlade studentexamen och antogs 1946 som den enda kvinnliga eleven i sin årskull vid Veterinärhögskolan i Stockholm. Efter examen som legitimerad veterinär arbetade hon på flera vikariat, bland annat i Järpen.

Anna var en av de kvinnliga pionjärerna i sitt gebit, när hon 1962 fick ett eget distrikt med Hede som stationeringsort. Snart var hon känd och uppskattad för sitt kunnande bland småbrukare, renskötare och bosättningar bortom allfarvägen som Lillhärjeåbygget och Fjätdalen. I början av 1970-talet flyttades veterinärstationen till Sveg. Som förste distriktsveterinär ansvarade hon även för Berg fram till pensioneringen 1979.

Tio år tidigare förvärvade hon den stuga vid Högvålsvägen i Tännäs, som skulle bli hennes hem under många år. Där är vi många som trivts och inspirerats av Annas tankar och idéer. Det kunde gälla arbetet i Härjedalens fornminnesförening eller försöken att ge den medeltida Romboleden en plats på kartan. Hennes engagemang var i Erik Fundins anda, präglat av kunnande, envishet och glöd. Tack vare hennes insatser på gamla museets tid blev samlingarna mer tillgängliga. Som ett erkännande tilldelades hon 1984 års kulturstipendium i Härjedalens kommun.

Samtidigt insåg hon alltmer behovet av ett nytt museum med vår tids krav på säkerhet och tillgänglighet. Efter en lång och arbetskrävande process kunde Härjedalens fjällmuseum slå upp sina portar 1999. Här bidrog hon inte minst till att lyfta fram de samiska kulturyttringarna. Välförtjänt tilldelades hon 2005 Sveriges hembygdsförbunds plakett för rik gärning i hembygdsvårdens tjänst. Hennes osjälviska och hängivna insats är inskriven i fornminnesföreningens och fjällmuseets historia.

Och vi är många som i hjärta och minne bevarar hennes rättframma sätt, kryddat med humor. Vänskapsbanden med grannarna på norsk sida blev också starka och berikande. Det gällde både kulturhistoriska projekt och dokumentationer av pilgrimsepoken.

Under de sista ett och ett halvt åren bodde Anna i Funäsdalen på grund av sin starkt försämrade syn. Här betydde gårdvaren Disa mycket för henne, liksom vardagens samtal med vänkretsen vid köksbordet.

Närmast sörjande är syskonbarn med familjer och en gudson.

Bo Lundmark

Annons
Annons
Annons