Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Elof Herrdin, Lillhärdal

/

Elof Herrdin, Lillhärdal, har avlidit i en ålder av drygt 90 år.

Annons

När jag nås av budet om hans bortgång erinrar jag mig de många givande och inspirerande möten och samtal jag haft med honom genom åren. Vi odlade ett gemensamt intresse för Lillhärdals historia och folkkultur och Elof var en traditionsbärare med egna erfarenheter från gammelvärlden, och det han själv inte hade upplevt förvaltade han som minnen och berättelser från de som levat före honom. Att följa med Elof ute i markerna runt Lövnäsvallen, där han kände varje sten, varje grop, varje stig; där han berättade om namn och benämningar på bäckar, tjärnar, myrholmar, växter och djur, om vem som bott där och där, om vem som dikat myren och hur man brukade snara fågel; allt detta var en omtumlande och lärorrik upplevelse. Elof var ingen historieberättare, han skroderade inte, utan han hade en genuin vilja att lära och förstå, så dessa våra vandringar blev ofta upptäcktsfärder under berikande samtal.

Elofs intresse för människor och deras historia ledde honom tidigt in på att själv göra folklivsuppteckningar. Jag minns hur förvånad jag blev när han första gången visade mig sina hemtillverkade anteckningsböcker, hopsydda med sytråd, och fyllda med mängder av historiska och etnografiska uppteckningar prydligt nedskrivna med 1700-talshandstil.

Elof hade genom självstudier lärt sig att läsa de gamla dokument han kom över och för honom var det självklart att försöka komma närmare inpå historien genom att också lära sig att skriva den gamla handstilen. Dessutom tror jag det roade honom att inte vem som helst kunde läsa hans anteckningar. För mig som utgivare av Härdalsboken var det en guldgruva att ösa ur och Elofs uppteckningar kom också att publiceras där.

Elofs unika kunskaper om miljön runt Lövlunda, där han växt upp, samt hans intuitiva känsla för att vara något på spåren, ledde till att han trots tvivel från sakkunskapen, kunde göra viktiga arkeologiska fynd vid Slyos. Dessa fynd blev utgångspunkten för de utgrävningar som senare gjorts i området.

För de flesta härdalsbor av Elofs generation, var det arbete med jord eller skog från tidiga år som gällde och Elof förblev skogsarbetare till sin pensionering. Hans studiebegåvning fick inte möjlighet att utvecklas i någon skola, men han genomförde på egen hand en bildningsresa som inte bara omfattade fältstudier, läsning, skrivande och hantverk, utan också engagemang i olika studiegrupper om hembygdens historia och kultur. Vi är säkert många som med tacksamhet minns Elof Herrdin.

Nils-Erik Eriksson

Annons
Annons
Annons