Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Det sa så mycket om vad fotboll kan betyda

/
  • En liten killes högsta önskan slog in en kväll i början av december: Att få se favoritlaget Barcelona, men samtidigt en bonus att få se Zlatan  i motståndarlaget PSG göra mål.

Annons

När jag får frågan om vad som är det bästa med mitt jobb är mitt svar alltid mötet med människorna. Några få ord i den kortaste av intervjuer kan ibland etsa sig fast för alltid.

Ett minne för livet är när José Mourinho kommer springande in i den lilla kyrka som finns i spelargången på Camp Nou efter att ha slagit Barcelona, slänger sig ner på knä och ber. Sen kommer fram till min intervjuposition och säger Det här kapellet tillhör Camp Nou och Camp Nou tillhör Barcelona men fotbollen tillhör inte Barcelona, fotbollen tillhör Gud och Gud tillhör alla. Vad skulle jag ställa för följdfråga på det?

Förra veckan var jag tillbaka på Camp Nou. Zlatans PSG var på besök och det var total hysteri. Före matchen skulle jag träffa Liam, en kille som lider av en kronisk njursjukdom och som tillsammans med sin pappa, mamma och två småsystrar fått möjlighet att åka på den här kanonmatchen av organisationen Min Stora Dag.

Jag skulle prata lite om matchen och överlämna lite Barcagrejer, men det skulle visa sig bli ett starkare möte än någon av spelarintervjuerna jag gjorde den kvällen. Jag möttes av en kille som det fullständigt lyste om. Han var klädd i Barcafärger från topp till tå, log från öra till öra och hade helt klart för sig hur matchen skulle gå, lagens matchplan och vilka spel-are som var i form och skulle bli tongivande. Dessutom hade han stenkoll på mig och flikade in att han minsann skulle kunna tänka sig mitt jobb. Med den entusiasm, inlevelse och passion Liam har och hans enorma kärlek till fot- bollen, skulle han göra jobbet helt lysande!

Vanligtvis blir jag glad när stjärnspelarna gör mål för det blir enklare för mig att få intervjuer om de gjort en bra match men den här kvällen blev jag glad av en annan anledning: Någonstans i folk- massan borta vid ena hörnflaggan satt Liam som hade sagt att han ville att Barca skulle vinna men att det som svensk vore roligt om Zlatan fick göra mål. Nu fick han se allt det och lite till, det kändes som att det var meningen, som att de spelade för Liam. Det kändes bra.

Jag har inte kunnat släppa mötet med Liam. Det sa så mycket om vad något så simpelt som fotboll kan betyda, inte minst för en kille i hans situation. Samtidigt infinner sig känslan av maktlöshet: Man vill kunna göra mer.

På väg hem från Barcelona läste jag om Andreas Haddad som med insamlingen Jul För Alla vill ge barnen på Astrid Lindgrens barnsjukhus en bättre jul. Andreas kommer själv att vara där den 24:e som tomte. Han är bara en många idrottsmän som öppnar sina plånböcker och sina hjärtan så här i juletider. Det gläder mig att läsa om att storstjärnor som Casillas, Drogba, Ronaldo och Zidane också ger tillbaka och det inte bara med pengar – för det har de så det räcker och blir över – utan också med sin tid och sitt namn som de förebilder de är.

Vad kan vi som inte har Casillas lönekonto göra? Svaret är, massor! För en ynka hundralapp kan du bli något så fint som fotbolls- förälder till gatubarn, bidra till en årsförbrukning av skolmaterial för en hel skolklass eller se till att Andreas Haddad får med sig massor av paket i tomtesäcken till barnen på Astrid Lindgrens barnsjukhus på julafton. Eller vad sägs om att hjälpas åt så fler får uppleva sin dröm, precis som Liam fick, den där magiska decemberkvällen i Barcelona.

Annons
Annons
Annons