Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Krönika: Malmös Mourinho tar plats på den stora scenen

+
Läs senare
/
  • Upprörda känslor mellan Arsenals Arsene Wenger och Chelseas José Mourinho.
  • Frida Nordstrand krönikerar hos oss en gång i veckan.

En fotbollsmatch är som en teaterföreställning. Det finns ett manus, en regissör, en eller ett par huvudrollsinnehavare och ett stort antal biroller. Balansen och förhållandet mellan regissör och skådespelare är ofta helt avgörande för att en föreställning ska bli bra. Ju fler stjärnor i produktionen desto större måste regissören vara.

Om regissören inte är tillräckligt stark kommer stjärnorna att ta över.

Om regissören är för stark hämmas skådespelarna. Samma sak gäller i fotbollen, en bra tränare ska kunna hitta den perfekta balansen i sitt sätt att hantera både spelare och spelsätt, inte minst i motgång. I Paris säger till exempel fransmännen att Zlatan är betydligt större än Laurent Blanc och att det är ett problem.

Motsatsen hittar vi i Chelsea, eller snarare i vilket lag som helst som leds av José Mourinho, fotbollens Ingmar Bergman.

Förra helgen mötte Chelsea Arsenal, en stormatch, höga förväntningar, mycket känslor och självklart fanns en kamera riktad mot Mourinho under precis hela matchen. Jag lovar att tv-producenterna satt och darrade av förväntan – någonting skulle han väl bjuda på.

Så plötsligt kommer Arsenals coach Arsene Wenger och klampar in i Mourinhos tekniska zon. Det spritter till i Mourinhos kropp och han ställer sig genast i vägen. Som två tuppar bröstar de upp sig och Wenger kan inte hålla sig från att ge "Mou" en putt i bröstkorgen. Mourinho svarar med att trassla till Wengers slips på ett mycket märkligt sätt och sedan skiljs de åt av domare och övrig stab.

När det hela hade lugnat ner sig zoomade kameran in på Mourinhos blick. Åh vad han njöt! Den här gången var det inte han själv som hade gått över gränsen.

Det går inte en match, en presskonferens eller intervju utan att Mourinho står i centrum. Jag har själv intervjuat honom många gånger och det har varit några av mina bästa intervjuer. Han är så oerhört lurig, man vet aldrig vad som väntar men man vet att det aldrig blir tråkigt.

Han har i de allra flest fall fått med sig de största stjärnorna på sin sida, som en smart skollärare fokuserar han på bråkstakarna och får på så vis med sig hela klassen. Han tar på sig allt fokus för att ge spelarna ro och givetvis också för att han älskar att stå i centrum. Det har fungerat utmärkt många gånger, det är ju bara att titta på hans meritlista.

De senaste månaderna har jag följt Malmös entré i fotbollens finrum och jag tycker att de har en egen Mourinho i Åge Hareide. Visst saknar norrmannen både Mourinhos meriter och utstrålning, men de har mycket gemensamt.

Båda är väldigt taktiskt skickliga och bra matchcoacher. De är suveräna på att få sina lag att tro på sig själva och följa en matchplan.

Malmö gick in i mötet med Olympiacos som om de vore Chelsea, med stor övertygelse och självsäkerhet. Och Hareide gick in i matchen på riktigt Mourinho-manér och dominerade det mentala spelet med psykningar mot motståndarlaget och dess tränare.

Sådant kan man förstås tycka vad man vill om, men det fungerade, motståndarna blev irriterade, hans egna spelare fylldes av självförtroende och fick dessutom större arbetsro då allt fokus hamnade på just Hareides uttalanden. 

Än så länge har Hareide haft medvind och inte heller behövt handskas med några större stjärnor än en ödmjuk Markus Rosenberg i storform, men han har visat att han har det där lilla extra. En regissör vars föreställningar hör hemma på den stora scenen.

ANNONS

Live: Här följer du kvällens bästa matcher

Se också: Massor av sport på Viasat.se

Annons
Annons
Annons