Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Krönika: En kultur som gör dem till segrare

+
Läs senare
/
  • Obehag och beundran på samma gång – Cristiano Ronaldo och Hans Real Madrids känslor för Atlético är ett kapitel för sig.
  • Frida Nordstrand.

Det är som den där personen du får hjärtklappning och handsvett av att möta oavsett hur ofta ni träffas.

Så beskriver spanjorerna Real Madrids känslor för Atlético. En blandning av den jobbiga grannen du till varje pris vill undvika och tjejen du var kär i på lågstadiet. Det är obehag och beundran på samma gång och känslan växer sig starkare för varje minut som går utan att Real lyckas slå Atlético. I dag har det varat i 630 minuter (plus tilläggstid) – hela sju matcher utan att vinna mot grannen och fyra matcher då de inte gjort mål på Vicente Calderón.

Mellan 1999 och 2013 vann inte Atlético en enda match mot Real, och om man i dag jämför lagen spelare för spelare så borde Real vara favorit i varenda match. Varför spökar lillebror?

Atléticos spelare har två svar: Laget före individen och El Cholo.

Jag har nog aldrig hört spelare prisa sin tränare så ofta och så mycket som Atléticospelarna gör med Diego El Cholo Simeone.

När Real Madrids Sergio Ramos fick frågan om varför Atlético är så starka så svarade han att de kan förlora. Vad han menar är att de inte har något problem med en förlust. De skakar av sig det bara och reser sig. Det blir ingen kris, inga stora rubriker. Antagligen är det tack vare Simeones filosofi och person som de är så bra på att hantera motgångar men det är också ett faktum att de inte har samma press på sig som de stora och påkostade lagen.

När Atlético i tisdags mötte Real så gjorde de det som underdogs trots sitt fina facit de senaste sex matcherna. Alla vet vad de kan, alla vet hur starka de är, men mot de riktigt stora är de alltid underdogs. När de nu klarade en sjunde match utan förlust mot regerande Champions League-mästarna så var det inget de firade. I stället analyserar de sina brister i matchen, lugna och harmoniska som alltid.

De tar sig tid för intervjuer, många och långa, till skillnad från rivalerna, något de också alltid gjort. Till och med när de precis förlorat Champions League-finalen mot Real så ställde ta mig tusan hela laget upp på intervjuer. Jag minns att jag inför en intervju med Juanfran beklagade förlusten och han sa: Tack, vad snällt sagt, men Real är väldigt värdiga vinnare. Vi kommer igen. De är inga stjärnor, har inga divalater, ingen attityd men blev likväl spanska mästare och silvermedaljörer i Champions League det året.

I tisdags gav Ancelotti väldigt få intervjuer och Cristiano Ronaldo håller hårt på sin mediala bojkott som han själv har bestämt ska gälla säsongen ut. Marcelo och Bale kom när klockan började närma sig midnatt. Då hade Atlético pratat med världens alla tv-bolag flera gånger om. Simeone tog sig till och med tid att prata med mig om Malmö och om Åge Hareide, som han förövrigt lovordade.

Mot slutet av kvällen medan intervjurummen fortfarande var fulla med Atléticospelare stod hela Real Madrids spelartrupp på rad i korridoren utanför och väntade på en försenad buss. De var tysta, många med hörlurarna på och tittade på hur spelarna i grannlaget pratade och skrattade. Några av Atléticos spelare hade till och med sig sina barn som glatt sprang fram till Cristiano för autografer. Det var liv och rörelse medan det var tyst i Reals led även om några av dess spelare inte kunde hålla sig och kikade in i våra intervjurum – som barn som också vill vara med och leka men inte får för mamma.

Det är inte så att Reals spelare inte är trevliga eller att stämningen i laget är dålig men en annan kultur råder i ett stjärnlag än i ett lag som Atlético. Kanske är det en kultur som gör dem till segrare i slutändan, så som i Lissabon i fjol.

ANNONS

Live: Här följer du kvällens bästa matcher

Se också: Massor av sport på viasat.se

Annons
Annons
Annons