Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Krönika: Engagemanget är stort – utom hos Jr

/

Efter flera veckors hockeyfokus har jag haft total fotbollsabstinens, så nu när jag njutit några dagars ledighet i Spanien behövde jag stilla suget. La Herradura, som är den närmaste byn samlad kring en hästskoformad strand (La Herradura betyder just hästsko), har ungefär 4 000 invånare och består av en massa typiskt spanska sockerbitshus, ett antal barer förstås, en skola och mitt i alltihop en urmysig fotbollsstadion med konstgräs och ständigt nymålade och fina läktare. Dess lag spelar i det som motsvarar division fyra och toppar tabellen med hopp om uppflyttning. Denna soliga eftermiddag känns det som att större delen av byn är på plats och som vanligt i Spanien består publiken av allt från barn till tanter och farbröder.

Jag tar plats med min spanska väninna vars man, Luis, är en av stjärnorna i laget. Han var en gång i tiden mycket lovande och spelade i Granada, i dag jobbar han på bank. Han är nog en av de få i laget som har jobb och det är inte för att de andra är proffs eller studenter utan för att arbetslösheten är enorm i Spanien. Antagligen är många av de som tagit plats på läktaren också arbetslösa. De som jobbar gör det troligtvis på någon av barerna, eller som byggarbetare med låga löner och en väldigt osäker framtid.

Min väninna och Luis har precis fått sitt andra barn och om bara två månader ska hon börja jobba igen. Längre än så får man inte vara mammaledig, och Luis fick bara vara hemma totalt två veckor. Troligtvis tar hon med sig sin lilla dotter till förskolan där hon jobbar eller möjligen skaffar de barnvakt. Eftersom de jobbar bägge två kan de eventuellt ha råd med det, något som många andra i Spanien absolut inte har möjlighet till. Jag förstår inte hur de får ihop vardagen.

Det pratas förstås mycket i byn om den svåra situationen, men när domaren blåser till match märks det inte alls. Stämningen är som på en stormatch. Luis briljerar, han är som en blandning av Gattuso och Arteta – en defensiv mittfältare och strateg med korta ben, rejäla lår och hett temperament.

Hans dotter sover tungt i sin vagn och under vår bänkrad ligger deras femårige son och leker med några plastdjur. Bredvid honom ligger en boll men den är orörd. Till sin pappas stora förtvivlan är Luis Jr totalt ointresserad av fotboll. Han gillar djur. Han har fått fotbollströjor och bollar sen han föddes, men det har varit förgäves. Efter att ha gett fotbollsskolan en chans för att behaga sin far sa han, pappa jag vill, men mina ben vill inte, de blir så uttråkade.

La Herradura dominerar matchen, tanter och farbröder skriker och viftar med sina käppar och hattar. Engagemanget är enormt – utom hos Luis Jr under läktaren förstås. Till andra halvlek öppnar till och med kiosken, som drivs av en begravningsentreprenör, och serverar även betydligt starkare drycker än läsk. Att han är sen är inte konstigt, och ingen bryr sig om det, La Herradura vinner med 3–0 och alla är glada.

Efter matchen kommer Luis fram, hälsar och kramar om sin familj. Lille Luis Jr har krupit fram från sitt gömställe och visar stolt upp sina djur för pappa.

Luis frågar om sonen vill följa med ner på planen men vet förstås svaret. Han tittar uppgivet på mig när Luis Jr avböjer och återgår till sina djur. Vem gillar djur liksom?

Jag säger att det väl är toppen och fadern vänder sig till sonen. Ja, min son, det är roligt med djur också, visst är det, säger han uppmuntrande men blicken bakom det ansträngda leendet är sårad. Luis älskar förstås sin son över allt annat, men han hade också älskat att få dela sin passion för fotbollen med sin son. Fotbollen är så oerhört viktig här. I dessa tuffa tider är det kanske det enda som ger glädje och får folk att glömma verkligheten ett tag. När vi lämnar stadion ser jag att Luis dotter i vagnen har fotbollströja på sig och en fotbollsnapp i munnen. Skam den som ger sig.

Annons
Annons
Annons