Med ett 30-årigt förflutet, som jägare och jaktledare i ett älgjaktslag i Lillhärdal, och en stor plats kvar i mitt hjärta för bygden och mina jaktkamrater, hör jag nu åter om bolagens krav på en ökad avskjutning av den fina men glesa älgstammen. Kraven följs nu till och med av hot mot jägarna om att bli ersatta av andra om kraven inte följs. Vingslag från en svunnens tids uppträdande, kan jag tycka. 

Propagandan mot älgen drivs med återkommande larmrapporter från storskogsbolagen om höga procentuella älgskador. Procent av vad? Av hela skogsinnehavet, eller av tallskog inom vissa begränsade områden? 

Vad menar man förresten med älgskador? Det borde väl handla om ekonomiska förluster på talltimmer, när detta ska sågas cirka 40 år efter att älgbetningen har upphört? Rimligen skillnaden mellan priset på massaved för det som väljs bort, och på sågat timmer. En älgbetad planta saknar inte värde, 85 procent av alla plantor ska dessutom bort redan innan tallen blir sågtimmer. Detta ger ett stort utrymme för älgbetning.

Den årliga genomsnittliga kostnaden för älgens betning på tallplantor för en storskogsägare torde ligga på blygsamma 80 öre per hektar registrerad älgmark (enligt en undersökning AB Karl Hedin lät göra 2013 vid sin såg i Krylbo, där 6,1 miljoner timmerstockar sågas årligen, visserligen timmerstockar från Mellansverige – inte från Härjedalen)!

Denna bör ställas mot arrendeinkomsterna för älgjakten, om minst det 10-, 20- eller kanske 30-dubbla per hektar och år, beroende på var i Sverige markerna ligger.  Arrendet betalas dessutom för all skogsmark, impediment och övrig glesbevuxen mark. Lägg till ränteeffekten av att arrendet betalas in årligen till skillnad från tillväxten av skogen, som betalas ut först efter många års väntan.  

Landets privata skogsägare med små arealer – som undertecknad – är betydligt mera toleranta mot älgskador än storbolagen. Detta trots att vi riskerar att drabbas mycket hårdare uttryckt i procent av vår areal, än de stora bolagen. 

De mindre cirka 300 000 skogsägarna äger tillsammans cirka 11,5 miljoner hektar skog, medan de antalsmässigt få storbolagen äger cirka 9 miljoner hektar.  

Att älgen finns i goda stammar innebär långsiktigt stora värden i form av stabila jaktarrenden, uthyrning av boenden, ökad lokal försäljning av mat och drivmedel.

Utöver detta finns fler värdefulla storheter: den sociala sammanhållningen i byarna, betydelsen av hemvändandet av utflyttade bybor till älgjakten, möjligheterna till älgjakt för att kunna rekrytera och behålla kunnig personal till arbeten på landsbygden, rekreation, jaktprodukter och allt annat, som hänger ihop med jakten och turismen. Till detta kommer hälsovärdet av närproducerat och rent viltkött.  

Ändå fortsätter storskogsbolagen med sin obegripliga hetsjakt på älgen. Varför undrar jag? Kan de inte räkna? Ser de inte vad älgjakten betyder, både för dem och för landsbygdens människor i stort?  

Det gäller nu att bolagens företrädare, istället för att pressa och hota sina nuvarande arrendatorer prioriterar ett ansvarsfullt samarbete med dessa, om vi på längre sikt ska kunna ha kvar älgen i våra skogar och en meningsfull älgjakt. Vilka andra jägare vill i längden betala mycket pengar, för en resultatlös älgjakt?    

Om detta inte kan lösas på ett klokt sätt, är det väl snart dags att föra upp även skogens konung på den så kallade rödlistan?

Björn Törnvall, Säffle