Annons

Annons

Annons

Annons

Hotell Tänndalen

Debatt
Hotell Tänndalen – Hur ska vi ha’t och var ska vi ta’t?

Ola Hanneryd är kommunantikvarie och chef för Fjällmuséet i Funäsdalen. Här ger han sin syn på turerna kring Hotell Tänndalen och beslutet i senaste miljö- och byggnämnden, om riv- och bygglov för på fastigheten.

Text: 

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Ola Hanneryd för chef för Fjällmuséet och kommunantikvarie. I riv och bygglovsprocessen kring Hotell Tänndalen har han yttrat sig som antikvarie.

Bild: Karin G Jonsson, Ulrica Dahlqvist

Annons

Som antikvarie har jag jobbat med äldre hus i hela mitt yrkesliv. Självklart önskar jag inte rivning av bebyggelse eller att kulturhistoriska värden demoleras. Jag är också övertygad om att kulturarvet är avgörande för ett områdes attraktivitet, inte minst när det kommer till verksamheter som bygger på sitt goda renommé. Jag vet också att tidigare undersökningar visat att de flesta människor anser att för få kulturhistorisk intressanta byggnader skyddas i Sverige.

I Tidningen Härjedalens artikel 2022-02-09 framför byggnadsnämnden att detaljplanen för Hotell Tänndalen måste följas. Från nämnden framförs också att antikvarien inte haft något att erinra. Jag har fått flera frågor om detta, och skulle därför vilja utveckla nämndens resonemang något.

Annons

Annons

Gemensamt beslut

Den gällande detaljplanen från 2009 medger att hotellanläggningen rivs och ersätts med nya byggnader. I samband med detaljplaneringen hade kommunen möjlighet att skydda byggnaderna mot rivning och förtydliga vilka varsamhetskrav som skulle gälla. Det gjorde man inte i fallet med Hotell Tänndalen – dock med Hotell Tänninge strax intill – men frågan om kulturarvet ska dock vägas in under detaljplanearbetet. Planen kom till i demokratisk ordning, och antagligen var slutsatsen att plan- och bygglagens allmänna varsamhetskrav (när det gäller byggnader av kulturhistoriskt intresse) var tillräckliga för hotellanläggningen. Hade byggnaderna varit så värdefulla att de skulle omfattas av rivningsförbud hade de i konsekvensens namn också kommit att omfattas av långtgående skyddsföreskrifter. Antagligen hade varje hotellägare i ett expansivt fjällområde sett det som en begränsning, och motsatt sig detta.

De kulturhistoriska värdena ska även vägas in av kommunen senare, när det blir fråga om prövning av t ex ombyggnader och rivning. Byggnadsnämnden kan fatta beslut om rivningsförbud om man senare anser att en byggnad bör bevaras i strid med detaljplanen, men det är inte utan konsekvenser. Vägras rivningen har fastighetsägaren rätt till ersättning, om denna kan visa att fastighetens marknadsvärde minskar.

Helhetsbilden

Det är lätt att hamna i en diskussion om den enskilda byggnaden, det vill säga att alla prövningar av ändringar, rivningar och nybyggnadslov bara handlar om just det huset.

Men det bör också finnas en helhetsbild. I Härjedalen saknas idag en övergripande strategi för kulturarvet, en strategi som antagligen hade krävt en bredare diskussion om hur vi ska ha det, och i vilken riktning bebyggelsen och exploateringarna är på väg. En sådan strategi är lika viktig för de orter längs fjällkedjan som är utsatta för ett hårt nybyggnadstryck, som för de områden i kommunen där ekonomin är svag. I Härjedalens fall finns visserligen ett kulturmiljöprogram, men det är idag inte på något sätt bindande och fungerar mest som ett slags historiebok allt bläddra i. Återstår alltså bara beslut om enskildheter. De kan vara nog så viktiga, men är också den enda chans allmänheten idag har att uttrycka sin vilja när det kommer till skyddet och utvecklingen av kulturmiljöerna. Det menar jag är kärnan i diskussionen om Hotell Tänndalen – hur ska någon kunna ifrågasätta och förstå den större riktningen om den inte är utstakad? Eller riktningen kanske finns, men ledkryssen har inte markerats på kartan? En till ytan begränsad detaljplan från 2009 har avgörande betydelse för den enskilda platsen, byn och dess historia, men utgör i sig ingen strategi.

Annons

Annons

Vilka miljöer är värda att skyddas?

Faktum är att de allra flesta byggnader och miljöer i kommunen idag saknar varje skydd mot rivning, oavsett ålder och kulturhistoriskt värde. Det kan vi till exempel se i Funäsdalen, där den gamla byn idag nästan är omöjlig att urskilja. Väldigt få röster höjs mot denna utveckling.

Ja, hur ska vi nu göra med anrika Fjällnäs och Siljeströms? Och med de mer diskreta sportstugorna och de ombyggda fäbodarna från tiden före kriget, anläggningarna från friluftslivets storhetstid – Hotell Tänndalen, Walles, Hotell Funäsdalen, Ramundberget, Kesudalen – och alla de olika pensionaten? Hur ska vi hantera minnena från den demokratiska turismens boom under 1960–70-talen – Hotell Tänninge, Vemdalsskalet och Björnrike fjällhotell – och utbyggnaderna under postmodernismens 1980-tal? Ska det vara rivningsförbud av hela turismmiljöer eller enskilda delar som gäller, generellt sett? Är enskilda fastighetsägare beredda att avstå från möjligheten att ersätta farmors sportstuga med ett tvåplanshus och dubbel carport? Ska varsamhetskraven fastställas med en detaljplan? Hur hantera de ersättningskrav – gentemot skattebetalarna – som säkert kommer att väckas vid de första avslagna rivningsloven inom fjällvärldens heta fastighetsmarknad?

Att bedöma

Det kan verka som om kommunantikvarien bara har att uttala sig om en enskild rivning eller ett nybyggnadslov, men i själva verket är det tvunget att samtidigt försöka se till området som helhet, inte minst när den övergripande målbilden är oklar. När det till exempel kommer till turismens historia får man fråga sig hur utvecklingen sett ut från början, och när det hela började. Vilka olika typer av miljöer berättar bäst om detta? Vilka värden kan man identifiera, och är det lätt att tillgodogöra sig dem för alla? Vilka miljöer är helt omistliga? Hur ser det utanför kommunen? Var finns det förutsättningar för ett långsiktigt bevarande? Är de olika ägarna intresserade, och ser de byggnaderna som en tillgång eller en ekonomisk belastning? Vilken blir konsekvensen i förlängningen av rivningsförbud i ett specifikt fall när det gäller andra, liknande miljöer? Hur har det fungerat i tidigare fall? Och inte minst – finns det alls en politisk vilja kring bevarandefrågan?

Annons

Annons

Hur skall Hotell Tänndalen värderas?

I det här fallet konstaterade jag i mitt yttrande till kommunen att ”anläggningen är ett tydligt exempel på de sociala och ekonomiska processer som låg bakom förändringarna inom turismnäringarna och rekreationsindustrin - från den privata villan av högreståndstyp, över en förändrad semesterlagstiftning till en bredare, mer demokratiserad form av turism och friluftsliv. I hotellet finns bevarade inslag från de konstnärer som området attraherat under 1900-talet. På det sättet liknar anläggningen flera motsvarande miljöer i kommunen och länet.” Jag skrev också att Hotell Tänndalen ”bedöms ha genomgått flera utbyggnader sedan dess första tid i takt med att verksamheten har utvecklats. Av byggnadernas yttre kan det vid en första anblick vara svårt att avgöra vad som utgör den ursprungliga delen. Invändigt finns ännu spår av denna tid. Gestaltningsmässigt ger dock anläggningen idag ett sammanhållet intryck, med byggnader av olika form kring en öppen plats.” Jag konstaterar också att hotellanläggningen säkert är uppskattad i området samt att den arkitekturbundna konsten på platsen kan omfattas av upphovsrättsligt skydd.

Kortare uttryckt – en både trivsamt och fint gestaltad miljö, och en god representant för fjällturismens historia, om än kanske inte så unik ur ett vidare perspektiv. Min avvägning landar i att detaljplanen aldrig gett uttryck för någon egentlig skyddsambition, och att jag bedömer det som utsiktslöst att i det här fallet försöka driva frågan om avslag av rivningslovsansökan i strid med just den här planen. Ett skäl för det är att jag menar att hotellanläggningen som sådan visserligen har både kulturhistoriska och gestaltningsmässiga värden, men att de inte riktigt svarar mot de högt ställda kulturhistoriska krav som ställs för att en byggnad bör omfattas av rivningsförbud, och att den bedömningen inte har haft skäl att omprövas sedan planens tillkomst 2009. Ett överklagande skulle dock kunna klargöra detta.

Annons

Annons

Vill jag att Hotell Tänndalen rivs? Nej. Det vore stort slöseri, av materiella resurser och kulturarv. Bedömer jag det som rimligt och framgångsrikt att till varje pris driva rivningsförbudet i strid med detaljplanen? Nej. Inte i detta fall.

Antikvariens roll

Jag är inte anställd av Härjedalens kommun, har ingen insyn i byggnadsnämndens arbete och är inte delaktig de beslut som tas. I mina svar försöker jag bedöma situationen utifrån min erfarenhet, och gör också en avvägning av bebyggelsens kulturhistoriska värden. Jag tror att det är det som efterfrågas. Jag kan inte samtidigt verka opinionsbildande i samma ärende, eller komma med förslag som för mig framstår som orimliga eller inte är förankrade i lag eller praxis.

Den politiska viljan

Men. Om kulturarvet hade haft en verkligt central betydelse i de kommunala beslutsprocesserna hade vi idag sett en annan typ av utveckling. Det är ju inte med säkerhet så, att antikvariens yttrande alltid måste stå i samklang med folkviljan. I själva verket brukar antikvarierna politiskt sett användas litet som det passar – ibland för att slippa redogöra för de egna skälen bakom de kommunala besluten, ibland hållas fram som hinder för utvecklingen, ibland användas som stöd för besluten. Om både ägaren och politiken saknar någon synbar vilja, går det att skydda en byggnad då? Hur ska huset i så fall förvaltas? Även i det här remissvaret efterfrågade jag slutligen en tydligare utstakad väg framåt:

”Det är utan tvekan så att turismhistorien är av mycket stor vikt för såväl Härjedalens kommun som länet som helhet. Härjedalens kommun bör arbeta aktivt kring olika typer av skyddsvärda rekreationsmiljöer, var sig det är fråga om villor från trävaruepoken, små sportstugor, hotellanläggningar från 1940–50-talen eller 1960-talets expanderande turismindustri och nya turistkultur.”

Annons

Ola Hanneryd

Museichef

Ola Hanneryd är chef för Fjällmuséet i Funäsdalen och kommunens antikvarie.

Bild: Karin G Jonsson

Hotell Tänndalen.

Bild: Ulrica Dahlqvist

Annons

Annons

Till toppen av sidan