Under färderna till fjälls möter krävande motlut, då vi önskar att det fanns en lättare omväg. Så är det också i våra liv. Ibland försöker vi finna en omväg för att slippa undan prövningar och svårigheter. Och vi kan tycka att Gud borde visa oss en väg förbi.

För Kristus fanns ingen omväg förbi frestelsens öken eller ångestens Getsemane. Där kämpade han i bön: "Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill". (Mark. 14:36).

Under fastan följer vi honom, när han kämpar mot ondskan och går lidandets väg för vår skull. En vandring fylld av prövningar.

Vill du och jag ta honom på allvar undgår vi heller inte att dras in i den kampen. Då får vi ofta anledning att be som den heliga Birgitta: "Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den". Den bönen får aldrig tystna i våra hjärtan, om vi vill vara kristna mer än till namnet och om vi vill vara redskap för hans kärlek här och nu.

Kristus vill göra oss till sina ljusbärare i bön, i ord och handling. Sådan är hans kärlek. Han går den tyngsta stigen till Golgata för att rädda oss, tända oss och sända oss!

"Tag mig då Herre, upp till ditt barn,

lös mig från alla frestarens garn.

Lär mig att leva, leva för dig,

glad i din kärlek, offrande mig". Amen.

(Sv. ps. 45:3).

Bo Lundmark