”Djupt in I bröstet

Trycker ett mörker

Det går nog över, jag är van vid det”

Varje bit av vår mark som exploateras skapar stora hål i oss, mitt folk. Konsekvensen av upprepade exploateringar och intrång i Sápmi gör att sameby ställs mot sameby, renägare ställs mot renägare. Det finns inte längre plats för alla och antalet som kan försörja sig på renskötsel minskar.

Ironiskt nog är det ett av de vanligaste argumenten jag ser vid debatter om renskötselns vara eller icke vara. Man säger att ”renskötseln inte längre kan bära sig och den hålls vid liv endast med hjälp av bidrag och ekonomisk kompensation”, bara genom nåder av storsamhället.

Det är Sveriges kolonialpolitik som är orsaken till att det inte bara är nästintill omöjligt att bedriva renskötsel idag, det ger färre möjlighet att föra vidare sitt arv till nästa generation. Varje generation av samer, renägare och renskötare kan vittna om att vi har ett ansvar gentemot kommande generation, det är en del av den samiska värdegrunden och vårt sätt att leva.

Förut kunde vår Mátteráhkká uppbåda en storm och se till att det blåste ner hänglav på marken när markbetet var fruset. Nu finns snart inga hänglavsskogar kvar på grund den intensiva avverkning som tillåts pågå i de svenska skogarna. Hos många samebyar byts vinterbete ut mot sex månader i hägn, renarna blir utfodrade med pellets och ensilage i stället för att få beta lavar. Skulle de inte utfodras svälter de ihjäl, det finns inte tillräckligt med lavskog kvar. Sedan 1953 har marklaven nämligen minskat med 71% i norra Sverige.

När en vaja är dräktig och närmar sig våren och tiden för kalvning söker hon sig tillbaka till den plats där hon själv föddes, där känner hon sig som tryggast. Hon migrerar till sin födelseplats på väl kända flyttleder som är osynliga för ett utomstående öga. Vajans vandring och kalvens födsel markerar en ny början, ett nytt år.

Min slutsats efter beskedet om en ny gruva i Gállok är att det inte bara är våra vajor som vill vandra på de gamla och trygga stigarna. Även dagens makthavare trampar troget på i kolonialismens djupa hjulspår som gräver sig rakt igenom vårt Sápmi.

”Vi gör pistoler av metallen

Sen skjuter vi på framtiden"

Tova-Liza Willenfeldt

Ruvhten Sijte Sameby

Rader ur låten "Skotthål" av Daniel Adams Ray