"Hösten räknas från det att gräset bleknar till dess att sjöarna fryser till". Så definieras hösten (tjaktje) av sydsamen Kristoffer Sjulsson (1828-1908). Denne skildrar Vapstensamerna i Tärna socken under 1800-talet. En av de höstliga sysslor som beskrivs är kastreringen av de fyra till femåriga sarvarna. Arbetet började ett par veckor före Mickelsmäss. "Detta verkställdes alltid i kåtans närhet, dit hjorden framfördes. Nu hade man att handskas med de stora och starka, ej sällan folkilskna renoxarna. Det var ett arbete, som kunde utföras av endast handfasta karlar".

Sjulssons nordsamiske stamfrände Johan Turi (1854-1936) tar oss med till Torne lappmark i sitt berömda verk Muittalus samid birra (Berättelse om samerna) 1910: "När det är kallt före Mikaeli, så blir det lång höst...Det är vädrets stridstid: köld och värme bruka slåss och de segra ömsevis". Med förundran konstaterar han också: "Renen vet redan på hösten var det blir bete, den strävar om hösten dit, där den vet att det är bra botten...";

I "En nomad och hans liv"1933 tar Jokkmokk-samernas fängslande berättare Anta Pirak (1873-1951) till orda om brunsttiden i början av oktober: "Det hörs på långt håll, hur en tjur, som börjat brunsta, grymtar och förföljer andra små tjurar. Och om det i den skocken finns en, som är lika stark som han, slåss dessa lika starka tjurar fruktansvärt med varandra. Nå, endera vinner ju till slut, den andra tröttnar väl fortare. Ibland händer det, att den ena bryter av ett horn. Då blir han också övervunnen".

Vilhelmina-samen Erik Nilsson Mankok (1908-1993) ger i romanen "Mitt lassokoppel"1962 en finstämd bild av höstens intåg i renens marker: "Det är i slutet av september. Från älven stiger det opp kall dimma mot var midnatt. Då vi krupit in i sovsäcken hör vi vanligen inifrån dimman oppifrån älven de egendomligaste ljud. Det kan vara lätet från benor och lom. Ibland är det likt klockor. De klämta till ut från skifferberget, som hänger över strömmen. På morgonen är det frost på marken... Den helige Mikaels dag har gått. Det är en brådskande tid för blåsten att få ner löven från träden".

I "Den sista rajden" 2000 av Olle Andersson berättar Kristina Kant i Brändåsen från den gamla renkonstens tid bland de härjedalska fjällen: "På höstarna mjölkade vi mycket för att ha till vintern. Vi gjorde savra, som förvarades i kaggar. Så benämndes den tjocknade renmjölken. I Mittådalen (Mihte) berättar Pål Axman om andra höstliga göromål: "Vi plockade bär och skar skohö (suejnieh), som kammades fint och flätades...Vi fiskade och saltade ner i kaggar."

Renskötaren och poeten Paulus Utsi diktar om höstens tid i samlingen Giela Giela 1974:

"När kvannestjälken hårdnar

då blir kalvens horn styva.

När lövet rodnar och gulnar

då börjar tjuren feja hornen.

När gräset faller

då börjar sarven brunna

och vajan söker sig till slätterna..."

I det storartade verket "Solen, min far"1988 tecknar Nils Aslak Valkeapää hösten i sparsamma strofer. Tolkad till norska lyder dikten:

alene

frost

ingenting mer

ikke tanker engang

svanenes joik

blir borte bak viddene

når jeg går

lyder snöen

gjentar

alene

alene"

Bo Lundmark