Några sommarveckor har jag tillbringat i min hemby vid Umeälvens källor. En söndag tog jag fram mina morföräldrars nötta Bibel. Ett rött band markerade den 71:a psalmen i Psaltaren: "Herre, var mig en klippa där jag får bo och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning - Årroeh mov baektie gosse iktesth maahtam båetedh..."

För mitt inre öra kunde jag höra mormor sjunga en av de käraste psalmerna till tonerna från cittran: "Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig..." Vid orden "Jag förgås om inte du i din källa tvår mig nu" lät det som om vattnet rann genom strängarna. (Sv. ps. 230).

Minnesbilden av sista mötet med morfar kom också för mitt inre öga. Det var på gamla sjukstugan i Tärnaby vid den tid då jag började läsa till präst. Med svag röst påminde han om snöskredet som begravde honom under ripsnarning i unga år. Först på tredje dygnet lyckades man undsätta honom.

Där i den vita graven hände något livsavgörande: "Jag blev återfunnen av den gode Herden. Han tog mig i sin famn som en hjälplös renkalv och räddade mig till livet. Nu väntar jag att han skall bära mig hem till den stora glädjen". Viskande läste han ur minnet: "Jag nu den säkra grunden vunnit som håller hoppets ankar kvar. Jag i min Frälsare den funnit, den lades innan världen var. När himmel och när jord förgår, orubbligt fast den grunden". (Sv. ps. 245:1). Hans ögon lyste i en stilla glädje och en uppståndelsens ljusa segerton vibrerade i det lilla sjukrummet.

I den gamla Bibeln är Jesu löftesord understruket: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus - Manne veartenen tjoevke. Dihte gie mannem dåerede, ij galkh jemhkielisnie vaedtsedh, mohte dan lea jieleden tjoevke. (Joh. 8:12).

Åter hör jag mormors sång till cittran, medan rönnen ror sig drömmande i vindarna från Överuman: "Led milda ljus, i dunkel, dimfylld värld. Led du mig fram. Mörk natten är, långt från mitt hem min färd. Led du mig fram. Styr du min fot. Min fjärran framtids stig jag vill ej se, ett steg är nog för mig". (Sv. ps. 275:1).

På stigen bland fjällbjörkarna i Långmyrbacken anar jag hennes och morfars fotsteg och den gode Herdens. De kände hans röst.

Bo Lundmark