Efter ett rekordkort uppehåll på två månader från första advent till slutet av januari så skulle Ytterhogdal med en i stort sett ny trupp, denna gång med en salig blandning av unga karriärhungrande fotbollsspelare från Europas alla hörn in i slutspelet i svenska cupen där de 32 bästa lagen hade kvalificerat sig. Att ha truppen på plats så pass tidigt på året visade sig bli en dyr historia för YIK till en merkostnad av 100.000kr.

”Vi har ingenting att välja på, utan spelare har vi inget lag. Antingen satsar vi eller inte”, uttalade sig klubbens starke ledare Leif Nilsson apropå den mycket tidiga säsongsstarten. I Ytterhogdals grupp ingick allsvenska BK Häcken, de regerande cup-mästarna Hammarby samt Falkenberg. Hemmamatcherna mot Häcken respektive Hammarby spelades på Ånges eluppvärmda konstgräsplan den 20 respektive 26 februari. Bortamatchen mot Falkenberg spelades första helgen i mars.

Premiären mot Häcken slutade med en brutal förlust med 0-13! Till matchen mot Hammarby hade hogdalingarna med en extra träningsvecka rättat till framförallt positionerna i försvarsspelet och förlusten stannade vid 1-6 inför storpublik i minusgrader med framförallt tillresta överförfriskade stockholmare som kommit med tåg. Avslutande matchen i cupen borta mot Falkenberg slutade 0-2, men i den matchen står YIK upp bra och kunde lika gärna fått med sig en seger hem till Härjedalen.

I seriepremiären borta mot IFK Östersund var framförallt försvarsspelet åter rent ut sagt bedrövligt, förlust med 0-5 var hur rättvist som helst. Säsongen går upp och ner, spelare och tränare kommer och spelare och tränare försvinner lika snabbt, det blir ingen kontinuitet överhuvudtaget inom Hogdalsfotbollen denna säsong.

När krisen börjar närma sig allt mer i mitten av augusti, när kvalstrecket kommer allt närmare, så kliver en lokal tränarkonstellation med Hogdalslegenden Sven-Tore Lindgren, Chris Widdecombe och Stefan Persson in och får ordning på denna främlingslegion och division 2 kontraktet säkras med rätt god marginal. Det man nu kan undra över är väl hur länge detta upplägg med enbart utländska spelare och tränare kommer att hålla. Jag anser att YIK bör dammsuga lite mer i närområdet både på spelarsidan och definitivt på tränarfronten.

Efter diverse avhopp i coronapandemins kölvatten, både i division 2 och division 3 (som håller på att urvattna serierna och utarma många klubbar i Norrlandsfotbollen totalt, inte minst ekonomiskt med bland annat resor genom halva landet och importerade spelare, vissa även med löneanspråk) så fick Svegs IK äntligen för första gången i klubbens historia chansen att pröva på det så hett eftertraktade division 3 spelet efter dryga 115 år.

Nu har alla de fyra ”stora” och mest klassiska Härjedalsklubbarna, Ytterhogdal, Älvros, Lillhärdal och Sveg spelat på minst division 3 nivå. Med korta förberedelser och rätt usla träningsmöjligheter i en sliten gymnastikhall, när erbjudandet om spel i trean till sist kom i mitten av februari, så får Svegslaget med rutinerade tränaren Rhonny Nilsson i spetsen ändå en helt ok inledning på säsongen. Men med uddamålsförluster radade efter varandra så faller laget mer och mer ihop under hösten och att rädda division 3 kontraktet var det aldrig tal om. Med en enda seger, och endast sex inspelade poäng så kan inte betyget på Svegs debutsäsong i trean bli annat än underkänt, det är alldeles för dåligt.

Det kan kännas lite som att varken spelare, ledare eller styrelsen var riktigt mogna för den större uppgiften, frågan är väl i vilken riktning fotbollen i Sveg är på väg nu? Det kan gå fort utför om det vill sig illa. Laget ska i alla fall ha cred för att man använde i stort sett bara spelare från de egna leden i startelvan.

I femman verkar Hede vara på uppgång igen efter några sämre säsonger, nu räckte det inte riktigt hela vägen till en kvalplats till fyran, men med en bra mix med yngre hungriga killar och rutinerade Dennis Thunell och Kevin Dahlberg med flera verkar det som hela verksamheten jobbar i medvind för närvarande, är det lite av en Limpareffekt kanske? Nästa år finns alla förutsättningar att vinna serien och ta klivet upp i den högre divisionen. Ett tips från mig är att värva hem Hedepökan Niclas Schwartz från Sveg och den evigt unge Lars Nilsson som dom senaste säsongerna representerat Bergs IK på den andra sidan kommungränsen.

Lillhärdal som förra säsongen började om i division 6 fick nu en friplats i femman för att fylla ut serien som det brukar kunna bli i de lägre divisionerna efter diverse avhopp eller nedläggningar. Med en rätt stark stomme och med nyförvärvet Magnus Theodorsson som spelande tränare var jag rätt övertygad om att härdalingarna skulle bli ett lag på den övre halvan, ja till och med kunna vara med och utmana om seriesegern och uppflyttning.

Men det stod rätt snart klart att det inte fanns de rätta ambitionerna. Målet som finns är helt enkelt att ha ett lag i byn, snurra runt på det många gånger ojämna materialet som finns att tillgå, i vilken serie laget spelar verka inte spela så stor roll, vare sig för spelartruppen ledarna eller för lagets supporters som ändå alltid ställer upp när det vankas till match.

I den södra division 6 serien deltog Svegs andralag och med sina knappa resurser får laget godkänt för sin kämpaglöd och att aldrig ge upp trots stora underlägen i många matcher, extra beröm vill jag än en gång ge till spelande tränaren Jonny Larsson som pendlar från Lofsdalen på träningar och matcher. Han har även vikarierat i A-laget. Årets ledare?

På damsidan kastade Sveg in handduken strax före seriestart, tragiskt nog efter förra årets magnifika debutsäsong i division 2 där laget tog en strong sjätteplats. Spelarbrist var väl en av orsakerna, men mest handlar det nog ändå om en ledarfråga då klubben inte lyckades att få till en permanent lösning på tränarsidan. Vi får hoppas att Svegstjejerna kommer igen till kommande år på ett eller annat sätt.

Härjedalens enda damlag för närvarande Vemdalens IF med systrarna Branden i spetsen, Lisa är seriens klart bästa målvakt och Sara som den stora skyttedrottningen gör återigen en formidabel säsong, förlorar bara en enda match på hela säsongen och vinner damtrean komfortabelt.

Riktigt imponerande att Vemdalstjejerna år efter år är med i toppen, synd bara att föreningen inte har ambitionerna och musklerna att vilja pröva på division 2 spelet. Men grattis till seriesegern! Kommunens enda vinnarlag.

Min bestämda uppfattning är att om Härjedalsfotbollen ska kunna överleva och kanske utvecklas över tid utan att behöva åka till grannkommunerna för att träna och matcha hela våren så behövs utan minsta tvekan en fotbollshall som kunde utnyttjas av samtliga klubbar, eller åtminstone en konstgräsanläggning. Men jag förstår att det kanske är för mycket begärt i dessa bistra tider.

Fotbollshälsningar: Rolle Kristoffersson, Älvros