"Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det - Tvoevke jemhkielisnie tjuavka jih jemhkele ij leah tjoevkem jamhkelamme". (Joh. 1:5).

Ett nytt kyrkoår har börjat. Vi har åter fått stämma in i Hosianna och de älskade adventspsalmerna. Stjärnan i fönstret och ljusen i adventsstaken sprider sitt sken.

Samtidigt är frånvaron av fred och frihet en skrämmande verklighet i världen. Miljoner av våra systrar och bröder lever i detta nu som flyktingar. Även i vårt land har våldet blivit allt grymmare. Det tycks som om kärleken börjat kallna.

Det djupaste mörker har ändå inte släckt tron på Kristus som världens ljus och som den som kan skapa fred och frid mellan människor. I advent förnyar han sitt löfte: "Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus - Dihte gie mannem dåerede, ij galkh jemhkielisnie vaedtsedh, mohte dan lea jieleden tjoevke". (Joh. 8:12).

Han vill göra oss till ljusbärare och redskap för sin frid nära och fjärran. Han sänder oss med det ljus som lyser i mörkret. Och ljuset skall besegra den mörkaste natt.

Det förmår han som kommer till oss i advent. Han kommer utan rustningar men med kärlekens styrka, som ett brutet bröd i sin kyrka. Hör ripan övar sitt hosianna, se norrsken dansar på fjällets krön - Han är svaret på vår bön! "Lys morgonstjärna Gud har tänt. O, kom till oss, kom Guds advent. Förjaga mörkret tills vi ser en värld där, Gud, din vilja sker". Amen. (Sv. ps. 423:5).

Bo Lundmark

PS: Bibelorden återges även på sydsamiska