Partiledardebatten i tv på söndagskvällen var ett plågsamt, idéfattigt, visionslöst utbyte av ord och smädelser mellan åtta partiledare som samtliga undvek det problem som de gemensamt är skyldiga till.

(Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.)

”Den svenska demokratin mår inte bra”. Med de orden inleder Sven-Eric Liedman boken ”Från Platon till kommunismens fall”.

Jag är benägen att hålla med Liedman. I tv står företrädare för regeringen och oppositionen och skyller på varandra för att elpriserna rusar i höjden. Olika förslag på hur staten ska ersätta folk och företag som drabbas hårt presenterades.

Det som ingen vågar sätta fingret på är det som ligger till grund för den krissituation vi hamnat i och som kan sammanfattas i två ord: Avreglering och privatisering.

Att överlåta elproduktion och distribution till den så kallade marknaden innebär kort och gott att politiken inte kan styra över denna så viktiga infrastruktur. Politikerna har sedan början av 1980-talet bit för bit frånhänt sig möjligheten att ingripa och påverka på annat sätt än att dela ut bidrag från den gemensamma skattekistan för att lindra skadan, men inte råda bot på den. Detta gäller inte bara elförsörjningen utan all infrastruktur och offentlig verksamhet.

Elleverantörerna gör i dag stora vinster, detsamma gäller bolagen som äger elnäten. Bidragen som regeringen nu beslutat om och som ska ska utbetalas i februari går via konsumenternas plånböcker, i det mesta, direkt in i elbolagens redan digra börs.

Marknaden anser det nämligen vara mer ekonomiskt lönsamt att först exportera vår höga produktion av el till den gemensamma europeiska elbörsen och sedan importera elen. Priset vi konsumenter och småföretagare i Sverige får betala är importpriset. Och det kan inga svenska politiker påverka.

Marknadsliberalismen, som i decennier har framhållit att marknaden har lösningen på alla samhällsproblem, visar sig nu inte fungera.

Regeringsformens 1 §: All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Folket måste återta inflytandet över infrastruktur och andra gemensamma värden. Allt annat är ett hot mot, den redan vacklande, demokratin.

Lennart Svensson, fil. mag. i statsvetenskap, Ytterberg