Ibland låter jag den komma inpå mig, när jag sätter mig i bilen på väg hem från gärde eller när jag stänger datorn efter att ha skickat in ytterligare en överklagan. Känslan av att vi förlorar, förlorar våra marker, våra rättigheter och vår framtid. Det kulminerar nästan alltid i den förlamande tanken om jag kan vara den sista?

Det knyter sig runt hjärtat och det blir svårt att andas, jag försöker trycka bort känslan som svider lite extra på ett oförklarligt sätt. Jag tvingar mig att tänka på två ting för att inte tappa greppet, två saker jag aldrig kan förlora. Det är min historia och min samiska anda.

Mitt folk rymmer nämligen fantastiska kvalitéer och styrkor som gör att vi genom tusen år av diskriminering fortfarande står här. Visste du att samerna var nästan självbestämmande år 1500? Mellan 1500 och mitten på 1900-talet blev vi på gränsen till totalt assimilerade, utrotade. Vår lägsta punkt gällande inflytande över vårt eget område var för bara några decennier sedan. Försök ta in det.

Sjätte februari år 1917 kallade en samisk kvinna född i Tärnaby till det första samiska landsmötet, en kvinna som även skrev dessa ord i sin kampskrift:

”Tyvärr är dock inte lappens lefnad ett tidsfördrif utan ett af mödor, faror och umbäranden uppfyllt lif”

Ur Inför Lif eller Död? Av Elsa Laula Renberg.

Elsa Laula levde i en tid när vår existens ställdes på sin spets och hon krävde att vi enade oss som folk och stod tillsammans i kampen. Kanske hon såg framför sig varthän det skulle ha slutat, kanske kände även hon den svidande och kvävande känslan. Jag tänker att precis som för Elsa Laula så är även mitt liv en kamp, vissa dagar känns det som att inte en enda generation kan slappna av utan att vi skulle förlora allt. Vi kan kalla det ČSV, ett begrepp på nordsamiska som myntades för att symbolisera samisk aktivism och kamp. Det lyder ”čájet sámi vuoiŋŋa” och betyder visa samisk anda.

Vi står här idag 106 år efter att det första samiska landsmötet hölls i Tråante, för att fira samernas nationaldag. Mitt folk har varit till branten och vänt, precis innan isen brast nådde vi land. Nu gäller det bara att fortsätta.

Tova-Liza Kennethsdotter Willenfeldt

Brändåsen