Nu är älgjaktssäsongen över och det börjar bli dags för älgförvaltningsgruppen att planera den fortsatta förvaltningen av vår nationalsymbol. Det börjar bli tomt i våra skogar och det är bara att konstatera att älgstammen fortsätter minska kraftigt i de södra delarna av Härjedalen. Ett för högt rovdjurstryck och en för stor avskjutning under en följd av år har förorsakat det här.

Älgobservationerna under jakt fortsätter nedåt. Under de senaste fem åren har de mer än halverats, och det från redan tidigare låga nivåer. Vi är nu nere på så få observationer att en meningsfull älgjakt med fog kan ifrågasättas.

Älgobservationerna per ”mantimme” i Lillhärdals och Glötes älgskötselområden är 0,018 respektive 0,015 för innevarande jaktår. Det betyder att en jägare i Lillhärdal statistiskt sett kan förvänta sig att se älg var 56:e timme i skogen. Jägaren i Glöte måste vara i skogen i 67 timmar för att nå samma resultat.

Hur ska det gå med föryngringen av jägarkåren? Att tro att unga vill fortsätta med älgjakt, när de dag efter dag får sitta på en stubbe i skogen och inget händer, är svårt att förstå. På sin höjd kanske de får se skymten av en älg vartannat år. Nej, då är det nog mycket annat, och mindre kostsamt, som kan tänkas intressera unga presumtiva jägare.

Naturvårdsverket hävdar att älgstammen i landet minskat med 20% under de senaste tio åren. För södra delen av Härjedalen är minskningen mycket större. Här är det nog närmare sanningen att det är 20% av älgstammen som finns kvar. Det har under flera år skjutits för mycket av ”kapitalet”.

Förutom den glesa älgstammen, så är den extremt låga kalvprocenten mycket oroande. 0,3 kalvar på varje vuxen ko! I etablerade förvaltningsmodeller är målet 0,7 – 0,8 kalvar per vuxen ko en indikation på en älgstam av god kvalité.

Man kan nu med fog börja fundera på om vi har en jaktbar älgstam eller om den lokalt ens har gynnsam bevarandestatus.

Hur ska vi gå vidare?

Höj medelåldern i älgstammen genom att minska tjurtilldelningen från fjolårets nivå med 10% och inför koförbud i två år. Det var mer älg under 70-talets koförbud än vad det är idag.

Pressa ner det alltför stora rovdjurstrycket på kalvar genom att verka för ökad avskjutning av björn. Beslutande myndigheter måste förmås öka tilldelningen och vi jägare bör ansvarsfullt agera för att få ner björnstammen till en acceptabel nivå. Det finns alldeles för mycket björn och när man läser i rikspressen att björnstammen är klassad som ”nära hotad” kan man inte annat än slå sig för pannan.

Avsluta pottjakten. Fortfarande finns det skogsbolag som framhärdar i att sälja korttidsjakter i områden med pottjakt. Hur kan man tillåta sig? Skogsfolk i beslutande ställning i dessa bolag, och som själva tycker att älgstammen är för svag, hemfaller åt dessa vansinnigheter.

För övrigt vore det klädsamt om de stora skogsägarna tog intryck av Sveaskogs arrendepolicy i områden med högt rovdjurstryck och vikande älgstam, och förändrade modellen för upplåtelser. De som arrenderar älgjakt av Sveaskog betalar för de älgar som skjuts. Det känns ju naturligt. Arrendets storlek bör ju ha en stark koppling till de älgar som finns i området och inte till de som tidigare fanns där. Upplåtelsemodellen som stora markägare tillämpar idag, får mig osökt att tänka på ett fiskevårdsområde som väljer att sälja dagkort i en fullständigt utfiskad regnbågstjärn med annonseringen: Dagkort 200 kr. Tre fiskar. Sannolikt inte många som vill prova lyckan en andra gång i den tjärnen.

Erik Thunell
Linsell