Det var en afton i slutet av februari. Den lilla trädgården på Ulvkälla hade ännu icke öppnats för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; en rostig utegrill med böjda ben hade frusit fast bredvid en hög med lastpallar, som kommit för att sluta sina dagar som ved, men som fått vänta på sin tur och lämna plats för ett lass med lärk och furu, bakar och kanter från Ytterberg, som inte riktigt torkat, men som tagit skydd utmed garagets yttervägg; syrenerna stack upp ur snön och väntade på sydlig vind för att gå i blom, om de inte även i år skulle bli nermejade av en grästrimmer, som kommit från en loppmarknad i Vemdalen och slagit sig till ro; ännu hade ingen människofot trampat på den frusna askhögen från pannan med inslag av rostiga spikplattor och skruvar; ekorrarna höll på att samla upp skräp som de lagrade innanför garagetakets innertak av fuktiga gipsplattor tills det här och var gav efter; men nära fästen och bjälkar gick det att skapa sig ett bo av torrt gräs och bitar av gammal tjärpapp, som borde farit till återvinningen för länge sedan, och som inte varit moderna sedan 60-talet. Där var ett liv och ett kiv.