När jag fick möjligheten att PRAO:a var det ingen tvekan om att jag skulle vara på tidningen. Jag har alltid beundrat jobbet som görs här och alltid velat lära mig hur de bär sig åt.

På TH:s redaktion tog man emot mig med öppna armar och redan första dagen var jag igång för fullt med att skriva och fota och klistra och klippa och intervjua och gud vet vad.

Det slog mig att man märker sällan vilken skicklighet som faktiskt krävs för att göra en bra tidning. Och speciellt på en liten lokaltidning som denna där man gör det mesta själv. Skriver, fotar och redigerar bilder, de här snubbarna kan allt! Och jag ska inte ljuga om jag säger att jag blev en aning förvånad då jag insåg detta.

Jag under hela praktikveckan tänkt på saken och försökt att lista ut var den där skickligheten kommer ifrån. Det ser ju så enkelt ut när de sitter där vid sina skrivbord och krafsar ner de mest välskrivna texterna möjliga. Jag har insett att journalistik är en konst som kräver åratal av träning att bemästra. Men jag har också lärt mig att hemligheten bakom en riktigt bra artikel endast består av några koppar rivigt kaffe och en musikpaus då och då.

Min tid här har varit ytterst lärorik, och det kommer kännas tomt att lämna den bakom mig och åter vandra vidare i mitt landskaps ödsliga marker.

Härjedalen är en väldigt tyst plats om man inte lyssnar riktigt noga. Men om man gör det så lovar jag att man någonstans, långt där bort i fjärran, hör den avlägsna ljudet av knappande tangenter inne på TH:s redaktion, redo att publicera nästa nummer.

Nino Hammar
PRAO på Tidningen Härjedalen vecka 12