På våra nordliga breddgrader är det vårvinter. Ljuset och värmen besegrar mörker och kyla i skogar och fjäll. Vajorna vänder nosen mot kalvningslanden. Då går vi in i Stilla veckan och de gamla profetorden når oss på nytt: "Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot - Mijjen meadtoej gielhtie vaejviedi,mijjen sådtoej gielhtie irhkesovvi. Pliktesovvi guktie edtjimh starnedh, altese saejriej gielhtie jeala- jehtiejimh". (Jesaja 53:5).

Allt såg ju så lovande ut. Vad gjorde han för misstag? Han som visat prov på en inneboende kraft utan like och en insikt som förstummade de skriftlärda. Han som genomskådade allt med sin blick och talade som ingen annan.

Varför lät Jesus det ske? Varför lät han sig föras till Golgata? För din och min skull lät han det ske! Han kom inte för sin egen vinnings skull. Hela rikedomen i hans liv skulle bli Guds gåva till världen. För att vi skulle bli rika gick han in i den yttersta fattigdomen och övergivenheten. Sådan är hans kärlek. Därför sjunger vi:

"Du bar ditt kors.

Din härlighet, som alla himlar prisa,

din makt, som icke gränser vet,

du lade av, att visa

det intet finns som icke vinns

av kärleken som lider". (Sv. ps. 140:3).

Så blev korset välsignelsens träd, där vi får plocka livets frukter: friden, glädjen, kärleken och hoppet. Vid korset föds hjärtats lovsång:

"Jag vet ett träd så friskt och grönt,

när döden råder här:

på Golgata det blommar skönt,

och evig frukt det bär". (Sv. ps. 203:5)

Du som försökt gå en omväg förbi Golgata, kom närmare! Även du och jag var där, när det skedde. Vid korset gäller både då och nu. Vem av oss kan förklara sig utan skuld, vem av oss har ingen del i mörker och kärlekslöshet. Ja, vem av oss har aldrig varit med om att resa korset åt honom, vår Frälsare?

Låt oss be: "Jesus för världen givit sitt liv:

öppnade ögon herre mig giv.

Mig att förlossa offrar han sig,

då han på korset dör och för mig". Amen.

Bo Lundmark