Både min fru Kajsa och jag hade läst på och visste att Loch Ness är Skottlands näst största sjö och ungefär lika djup som Hornavan, Tjårvek. Den mäter ju 226 meter.

Frågan var om vi skulle få se skymten av Nessie, det omtalade sjöodjuret. Till och med Skottlands apostel S:t Columba skall ha iakttagit henne. Det var redan på 500-talet.

Liksom Storsjöodjuret har "släktingen" i Loch Ness varit föremål för många expeditioner och ännu fler hypoteser. På 1930-talet visades också åtskilliga svårtolkade fotografier, som knappast bringat klarhet i ämnet. En del har uppfattat Nessie som en jättelik ål, andra som en vattenlevande dinosaurie.

Kritiker har hävdat att de flesta iakttagelserna berott på för stor konsumtion av whisky!

Mina egna iakttagelser inskränkte sig till ett par oförklarliga krusningar på vattnet innan vi angjorde bryggan vid Urquhart Castle. Inte desto mindre blev jag av ressällskapet uppmanad att komma med en hypotes!

Tiden medgav inget djuplodande resonemang, men jag förankrade min hypotes hos den helgonförklarade Columba i tron att det skulle övertyga församlingen.

Utan skriftliga belägg menade jag att följande kan ha hänt: När Columba första gången rodde på Loch Ness med ett par andra munkar hade de ett försvarligt parti haggis i båten. De var ju ute för att missionera bland högländernas innebyggare. Haggis är som bekant skottarnas nationalrätt tillagad på fårmage och havremjöl.

Den onde ville emellertid inte att missionerandet skulle få framgång och hade därför släppt loss ett odjur i sjön. När det kom frustande akterut som en val fruktade Columba och hans bröder för sina liv. De rodde i sitt anletes svett, men odjuret kom bara närmare. Då hivade de all haggis överbord. Det förföljande vidundret frestades att ta sig ett ordentligt skrovmål på den mäktiga pölsan och säckarna med kålrötter.

Så räddades Columba och hans mannar genom att Nessie föråt sig på deras färdkost och fick magbesvär. Sen dess håller hon sig på djupet och visar sig bara vid sällsynta tillfällen.

Min hypotes visade sig vara svårsmält bland haggisälskande skottar. Det hade Kajsa också varnat mig för. Måttet rågades nog när jag dessutom antydde att säckpipan från början användes för att skrämma Nessie på flykten!

Dessa insinuationer beträffande två nationalsymboler var ytterst nära att sluta med ett påtvingat dopp i Loch Ness iskalla vatten för min del. Jag tvingades göra avbön och lova att inte yppa hypotesen för en enda kotte, vare sig svensk eller skotte! Nu kan jag bara hoppas att det hela är preskriberat.

Bo Lundmark