Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

RENAR PÅ TAKET av Mikael Esping

Annons

– En liten bit till bara så är vi framme, sa Anders. En infart på höger sida efter den stora ladan.

H nickade. Strålkastarna verkade kunna räcka till horisonten eller fjället åtminstone. Utanför ljuskäglan var det svarta natta. Snön låg plogad i jättelika vallar i vägrenen. Det borde vara lätt att se ett brott i linjen som markerade en infart. Ändå for de förbi den.

– STOPP, gastade Anders.

H ställde sig på bromsen och kanade och hasade till ett stopp med hackande bromsar och blinkande varningslampor. Rätt riskfritt tänkte H klockan halv fyra på morgonen. Ingen vettig människa gav sig ut i vargtimmen mitt i vintern. Utom dem! Men det var Anders fel.

En timme tidigare hade han knackat på H:s dörr. Fast knackat var väl fel ord. Bultat som om han ville slå in dörren var väl närmare sanningen.

– Du måste köra mig till Vemdalen, hade han sagt kort och utan ursäkter när H öppnade dörren yrvaken och med håret på ända. Jag får inte igång bilen och jag måste dit för att rädda några turister från livsfarliga renar.

H förstod ingenting och visade det.

– Jag förklarar i bilen. Ge mig nyckeln så borstar jag av den medan du klär på dig.

När H kom ut var bilen ren från snö och startad.

– Du borde ha den på underhållsladdning när det är så här kallt, sa Anders när de klev in i bilen. Det glömde jag i går kväll. Taskigt batteri. Skulle ha bytt i förra veckan. Han tittade med avsmak på den stora pickupen när de passerade hans hus.

H rattade ut på stora vägen och när de kom ner i den första svackan kunde de i det svaga månljuset från en flik i det annars så kompakta molntäcket se en grupp renar som rörde sig över myren.

– Jag hade arbetat hela dagen och kvällen och samlat in strödjur. De var spridda så att man nästan tror vargen varit framme och skrämt vettet ur dem. Vi var fyra man ute men såg inte röken av varandra. Klockan tre på morgonen när det ringer hade jag sovit två timmar. En fullkomligt hysterisk röst skriker så högt i luren att jag först inte hör orden. Till slut uppfattar jag att han säger Dom står på taket och dom är aggressiva, farliga! Du måste komma hit och ta bort dom!.

H tyckte inte Anders imitation av en hysterisk turist var vidare bra men andemeningen gick fram i alla fall.

– Vilka är det som står på vilket tak, frågar jag när han hämtar andan. Dina renar står på mitt biltak. Dom är tre stycken och dom har jättestora horn som dom hotar oss med. Vi vågar oss inte ut. Där ute är det tusentals andra. Du måste komma hit. Vad gör de frågar jag. Inte vet jag, säger mannen. Det ser ut som dom slickar bilen. Det är ju inte klokt. Är det någon sorts störning eller?

– Jag kunde inte låta bli att skratta. Kanske inte så taktiskt med tanke på stämningen i andra luren men jag var trött och hela situationen var så konstig. Det här är inte det minsta roligt, skriker mannen naturligtvis. Hela min familj är i upplösningstillstånd. För att lugna honom lovar jag att komma med en gång men att det kan ta en stund. Och förresten, var är du någonstans, frågar jag. Det kanske inte är mina renar. Men när han berättar vars deras hus är inser jag att det bara är att åka.

Infarten var väl plogad och snart når de ett stort timmerhus. Det lyser i alla fönster som det pågår ett party därinne. En stor svart stadsjeep står parkerad på gårdsplanen och på motorhuven står en ren med jättelika horn och tittar på dem.

H stannar bakom den andra bilen och de sitter en stund och betraktar scenen. På andra sidan huset skymtar de rörelse. Det ser ut som om själva snön hade lösts upp och bildat en horisontell lavin. Renen på huven tappar intresset för dem och böjer ner sitt huvud mot plåten.

– Han slickar saltet som fastnat på bilen, förklarar Anders. Det är därför de är på vägarna också. Turisterna tar med sig vägsaltet söderifrån. Det är för renarna som socker för oss.

Han kliver ur och går mot renen. Inte fort men bestämt. H tänker ett det skulle han aldrig gjort. De där hornen ser farliga ut. Han kan mycket väl förstå turistens känslor. Naturen är inget att leka med när den är vild.

Anders säger något som får renen att titta upp och sniffa i hans riktning. Plötsligt hoppar han ner från motorhuven och travar några steg bort från Anders, vänder på huvudet och tittar på mannen. På H ser det ut som om blicken är full av förebråelse. Renskötaren gör en gest med handen och djuret finner för gott att förpassa sig bort.

– Han kände igen mig, säger Anders så att H skall höra. Jag går och knackar på nu.

Bultar är väl mer hans melodi, tänker H som plötsligt inser att han snart kommer att bli ensam i natten med en hjord vilda renar. Snabbt hoppar hann ur bilen och skyndar efter Anders.

Hallen öppnar upp till ett stort allrum som blir både kök och matrum. Familjen står tätt sammanpackad bakom mannen, frun, två flickor i tonåren och en pojke på kanske 7 år. Mannen har en beskyddande aggressiv hållning. Håret är på ända och H tycker att han ser lite vild ut på ögonen.

– Har du jagat bort djuren, frågar mannen. Rösten är lite gäll och okontrollerad.

– Om du med djuren menar dem på din bil är de borta, sa Anders med lugn röst. Du vet att de slickar saltet som du hade med dig från Stockholm?

– Men så här kan det inte gå till, protesterar mannen. Ni måste ju hålla ordning på dem. De är ju farliga. Hela min familj är vettskrämd. Falsettonen i mannens röst var tydligare.

– Det finns väl lagar och regler för sånt här. Boskap får inte springa omkring hur som helst.

– Nu är det så att det är inte tamdjur. Renarna är vilda djur inte kossor på en bondgård, försökte Anders men mannen ville inte ge sig.

– Det måste ju finnas regler för sådan djurhållning. Vad säger markägarna? Det är ju tusentals. Och inte kan det vara bra för turismen heller. Det är vansinne. Ni lappar kan inte göra som ni vill.

– Vi har avtal med markägarna och allt sker i god ordning. De få skador som uppstår ersätter vi, förklarade Anders. Som dem på din bil.

Rösten var fortfarande lugn men H tyckte sig märka att orden föll långsammare.

– Och vem skall ersätta min familj för deras lidande, för den ångest de har känt hela natten hotade av dina vilda djur.

Mannen stack fram hakan i något som H trodde skulle verka bestämt och manligt.

– Du vet att ni inte är så populära här, va. De kallar er för lappjävlar!

H noterade att Anders blick riktade sig mot mannens haka. Ett ögonblick såg det ut som han skulle nypa till.

Bakom mannen hade hans hustru börjat snyfta och pojken gömde ansiktet i hennes kläder.

Anders blick gled över kvinnan och barnen.

– Jag tror inte vi kommer så värst mycket längre nu, sa han till slut och grävde i jackfickan. Här har du instruktioner hur du gör med skadeanmälan. Följ dem bara.

Så vände han på klacken och gick ut. H följde efter men innan han hann stänga dörren stod en av döttrarna där. Hon var blond och blåögd och såg allvarlig ut.

– Jag måste få se dem, sa hon och gick förbi H.

Vid familjens bil stod en ren och tittade på dem. Anders hade stannat en liten bit bort och vände sig mot flickan.

– Kom!

Flickan gick långsamt mot honom och tillsammans närmade de sig renen som stod kvar även om den verkade på sin vakt. På en armlängds avstånd stannade de.

– Det är en vaja, en renko. Hon känner igen min doft annars hade hon sprungit för länge sedan. Sträck fram handen så hon får lukta på dig.

Flickan sträckte på armen så mycket hon kunde. Vajan sträckte på halsen så mycket hon kunde. H undrade om flickan kunde känna djurets andedräkt på sin hud för de nådde aldrig riktigt varandra. Så lyfte vajan på huvudet och tittade bort. I det ögonblicket bröt månen igenom molntäcket igen och i det kalla ljuset såg de hjorden kanske 100 meter bort. Alla stod blixtstilla. Så vände vajan och travade bort mot de andra och hjorden började röra på sig.

– Måste flytta ner dem till oss, muttrade Anders mest för sig själv.

Månen försvann och så gjorde hjorden. Flickan vände sig mot Anders.

– Tack, sa hon kort, snodde runt och gick med raska steg tillbaka till huset utan så mycket som en blick över axeln.

– Du förstår ingenting eller hur, blicken borrade sig in i H:s.

De satt i Anders kök. Ett blekt gryningsljus höll sakta på att förvandla vinternatten till dag.

— Det råder vi bot för till nästa vinter. Jag skall ta hit några renar och ha i hägn. Dottern måste lära sig att vara med dem och det skall du också. Du får vara renvakt när vi far till stan, mata och prata med dem. På fjället och i skogen behöver de inte oss, inte egentligen. Men i hägn då vill de ha sällskap. Det får bli ditt första stapplande steg.

– Ska du ha en kopp kaffe förresten?

H skakade på huvudet. Då skulle han inte kunna sova. Som om han skulle kunna sova ändå. Tanken på att han skulle mata renarna i vinter gjorde honom orolig.

– Nähä, men det ska jag, sa Anders och så gick han ut i köket. H hörde mikrovågsugnen surra igång och plinga till en minut senare. När Anders kom tillbaka hade han med sig vad som såg ut som en gammal träbit och en kniv.

– Det här har du inte testat. Torkat renkött i kaffet, sa han och flinade. De gamla måste göra så här för att mjuka upp köttet. Det är tufft för en annan också.

Kniven hade ett skaft av renhorn och bladet var kort, kanske fem centimeter men väl använd och väldigt vass som det verkade, konstaterade H när Anders skar två tunna skivor som han la i kaffet. Han rörde om med knivbladet och sköt koppen över bordet mot H.

– Prova!

Det var bara att smaka. En liten klunk skulle väl inte hindra sömntåget, när det väl kom. H lyfte koppen mot munnen. Läpparna omslöt försiktigt kanten och så sög han i sig den varma drycken. Effekten var så överraskande att han svalde i pur förskräckelse. Med en grimas räckte han tillbaka koppen. Hela munnen stramade. Det var ju salt!

– Man vänjer sig, sa Anders och skrattade så att tårarna rann.

Mer läsning

Annons