Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sommarnovell: Rätta Virket av Mikael Esping

/

Annons

– Välkomna skall ni vara till detta fibermöte, sa mannen från kommunen och såg sig omkring med ett leende. Videoprojektorn surrade hemtrevligt, en välkomstbild på duken. Det luktade nybryggt kaffe och H kände suget efter en slurk. Undrar om man vågar sträcka sig efter termosen tänkte han.

– Som ni förstår är det allvar nu. För Härjedalens skull måste vi ha fiber om inte i varenda stuga så nästan.

H bestämde sig för att vänta lite med kaffet. Det skulle kanske inte uppfattas som så artigt. Fast han såg att det var fler som kastade lystna blickar på kannan.

– Det har sagts att priserna på våra fastigheter kommer att falla eller åtminstone inte att stiga om de inte är uppkopplade. Frågan är idag om det överhuvudtaget går att sälja hus som inte har fiber installerat i framtiden. Så allvarligt ser vi på det.

Mannens ansiktsuttryck genomgick en förändring i slow motion. Leendet krympte till ingenting och mellan ögonen växte rynkorna till sig som fjällkedjor. Effekten var slående. Som prästen vid begravningen av gamla Agda förra sommaren, tänkte H.

Byborna var tysta. Det kändes kanske inte som en ny sanning i en landsdel som med sina en person per kvadratkilometer betraktades av EU som obebodd. Varför det nu plötsligt skulle finnas pengar för att ge byn tillgång till den nya digitala världen som för övrigt inte var så ny vid det här laget, var det nog ingen som begrep. Om det inte var för turisternas skull förstås. Men till byar som den här, som låg längre bort än man kunde kasta en after-ski drink, kom få turister. Några enstaka tyskar och holländare som ville pröva sin fiskelycka fann den lilla skylten som annonserade byalagets försäljning av fiskekort och den lilla campingen, så det kunde ju inte vara det.

– Och för att det här skall gå i lås måste 80% av alla fastboende säga ja och teckna sig för att få fiber installerat. Då kan vi få täckning för halva kostnaden från EU eller staten. Mannen från kommunen såg nöjd ut.

– Och vem skall betala den andra halvan då? Det var Stork-Olle som höjde rösten. Han hade bott hela sitt liv i byn, och det var rätt länge vid det här laget, 87 år.

– Det gör byarna.

– Och vem sköter nätet sen då, fortsatte Stork-Olle som varit med förr.

– Det gör vi, kommunen.

Tystnaden var kompakt.

– Ska vi inte ta lite fika, fortsatte mannen från kommunen glatt och återigen genomgick hans ansikte en förvandling. Så kör jag igenom min presentation och så tar vi frågor på slutet.

Äntligen tänkte H.

Vårvintern hade kommit men det var en kylig kväll. H stod på trappen till bystugan. Den kalla friska luften förmodligen i kombination med kaffet fick äntligen huvudvärken att släppa. Ytterdörren öppnades och han flyttade ner ett trappsteg för att lämna plats. Stork-Olle kom ut, sträckte på sina två meter, grävde under läppen och skickade med en väl inövad knyck iväg en begagnad laddning Ettan ut i buskarna. Det var en imponerande projektilbana.

– De skall börja igen, sa han utan att se på H.

Så ruskade gubben irriterat på huvudet.

– Jag tror att vad som än händer, fiber eller ingen fiber, hamnar notan på vårt bord. Men va fan, jag har 4G i mitt hus och det fungerar utmärkt. Sköter alla mina affärer och tittar på Netflix. Vad skall jag med fiber till? Det är bara så mycket TV en man klarar av att titta på innan han må ut och göra något vettigt. Och nån jävla doktor på nätet som han yrar om, kommer inte in på min skärm så länge jag lever. Han skall hålla sig på vårdcentralen så att man vet var man har han.

Han tystnade tvärt och stirrade ut i kvällsmörkret. Ett ögonblick tyckte H att gubben mer liknade en älghund som fått vittring. Eller också tittade han in i framtiden. Han var ju vänd åt öster.

– Det blir som när elen kom till byn och så är det med det, muttrade gubben till slut.

Med det körde han in en ny laddning under läppen med en tumme stor som en spade och vände på klacken och gick in igen. H hade velat fråga honom om vad som hände med elen men hann inte. Gubben må vara gammal men långsam är han inte. Och inte var det framtiden han tittade på heller. Kanske det var en älg trots allt.

– Som ni säkert förstår nu är det här otroligt viktigt för bygden och hela Härjedalens utveckling, om byar som den här inte skall avfolkas helt.

Mannen från kommunen spände ögonen i de som satt närmast. Längre bak tröttnade Lenas bebis och gav hals.

Åsa, byalagets ordförande, som suttit och antecknat under hela mötet räckte upp handen. Mannen från kommunen nickade nådigt åt henne.

– Det är en sak jag inte förstår, sa Åsa och mannen från kommunen log åt henne. Allas ögon hängde på Åsa för de visste något mannen från kommunen inte visste. Till och med Lenas bebis tystnade.

– Du säger att EU kommer att betala hälften cirka och den andra delen betalar vi själva. Det kan bli runt 20.000 per hus. Sen skall någon driva och förvalta nätet och du säger att det är kommunen som skall göra det. Stämmer det så långt?

– Just precis, sa mannen från kommunen nöjt. Men i förlängningen blir det nog någon annan som sköter nätet.

– Ni säljer alltså nätet vidare, kontrade Åsa blixtsnabbt och innan mannen från kommunen hunnit öppna munnen fortsatte hon.

– Så, vi bybor och EU skall alltså betala för ett nät som kommunen sen kan sälja vidare till lämplig kapitalist och som vi sen betalar till en gång till för att få använda nätet som vi redan betalt. För han, köparen, bedriver väl näppeligen välgörenhet, eller hur?

Mannen från kommunen öppnade munnen men återigen var han för sen. Stork-Olles sprinterstart var långt mycket snabbare.

– Som jag sa, precis som när elen kom till byn. Först betalade vi för att få elen till sågen sen fick vi betala hela kalaset en gång till när kraftbolaget tog över.

Mannen från kommunen var den första som lämnade mötet. Med ett kort adjö försvann han med en rivstart i sin nya Volvo XC 90 D5. H stod vid sin snart 20 år gamla SAAB 9 5 och tittade länge efter honom och tänkte att det nog ligger en sorts sanning i valet av tjänstebil men kunde inte komma på vad.

Stork-Olle kom klampande ner för trappan och stannade bredvid H. Åsa var den sista som lämnade bystugan. Det rasslade om den stora nyckelknippan när hon låste. Innan hon klev in sin egen Nissan pick-up vände hon sig mot Stork-Olle och H.

– Jag tror inte det här var ett av hans bättre möten eller vad tror ni?

– Jag tror att när kraftbolaget kommer och lägger elen i marken öppnar sig nya möjligheter, svarade Stork-Olle. Då får vi betala vad det kostar men vi slipper att göra det dubbelt upp.

Åsa betraktade den långe mannen fundersamt en stund. Västvinden hade lagt sig och temperaturen sjunkit några grader. Det var alldeles stilla.

– Kanske det, sa hon till slut. Och när det sker vet ingen.

De såg efter henne när hon fräste upp för backen och över stora vägen. Sen blev det tyst igen.

– Historien om elen fick mig att tänka på något som hände en kväll precis som den här, sa Stork-Olle plötsligt. Det fanns en drömmande kvalitet i hans röst som H inte hört förut.

– Jag var liten, kanske inte äldre än 6. En liten parvel. Mor min skickade iväg mig med ett matknyte till far som arbetade i skogen utanför byn. De lastade timmer på slädar och hästarna drog ner dem till sågen. Det var mycket snö, 1,5 meter kanske. Jag kunde inte se över kanten i alla fall där jag gick i slädspåret. Det var månsken så sikten var inga problem. Plötsligt hörde jag en bjällra och förstod att en släde var på väg ner. Eftersom det så att säga var enkelspår gick hästarna själva. Det var bara att se till att de inte möttes i spåret för det gick inte.

– Nu kom en brunte ner med fullastad släde och jag förstod med en gång att jag måste ta mig bort från spåret. Men hur, det var ju så jäkla högt och sidorna var frusna från dagsmejan.

– Och så stod han där plötsligt. Kommer inte ihåg vad han hette men vi hade träffats tidigare. Han var ett par meter ifrån och bara tittade på mig. Det var som han tänkte Hur skall du lösa det här lille man.

– Till slut frustade han till och fattade ett eget beslut. Och så tryckte han den fullastade släden bakåt och rakt in i sidan på snövallen. Musklerna i hans bog och rygg spändes i månskenet. När han var klar stod han bara och såg ner i snön. Ångan från hans andedräkt steg som ur en skorsten. Det måste ha kostat honom. Bröstkorgen vidgades och sjönk som en bälg på ett smälteri. Så lyfte han på huvudet och såg direkt in i själen på mig. Jag kunde ha svurit på att han log. Bredvid släden hade han skapat en passage på en halvmeter åt mig. När jag kom jämsides med hans för mig jättelika huvud tog jag av mig vanten och sträckte handen mot honom och utan att släppa mig med blicken sträckte han mulen mot min hand och aldrig så lätt kände jag hans värme. När jag passerat släden frustade han till igen och bjällran pinglade till när han tog i och fortsatte ner mot sågen.

Gubben tystnade och tittade upp mot stjärnorna.

– Jag glömmer aldrig den värmen, eller de ögonen.

Så sänkte han blicken och såg skarpt på H men med skrattrynkorna i täta veck.

– Jag tar den hästen alla dagar istället för hans Volvo, handen gjorde en svepande gest mot Sveg. Det var riktig fiber i det virket!

En stund stod de tysta och funderade över det som lever.

– Nä, nu är det dags att komma sig hem, sa gubben till slut. Funderar på att köpa terminsoptioner på New York börsen. Kan bli ett riktigt klipp. Det tipset får du gratis. Och så travade han skrockande iväg med långa kliv.

H stod ensam kvar i mörkret. Något viktigt hade blivit sagt men han kunde inte för sitt liv förstå vad det var.

Mer läsning

Annons