Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Betraktelse vid årsskiftet: Samiska tankar om tiden

Den stora novemberdansen hade börjat i rengärdet vid Lossen. Det slaktades och skildes. Luften var hud och svett.

Annons

Kristina Doj från Mittådalen var äldst i dansen. Stödd mot staven mindes hon sina snövita renar, sina svarta och blåsiga. Och hon hörde skällans klang ur det förgångna, den som ledarhärken bar. Även handen mindes, när hon smekte benskinnen från en slaktad ren. Av dem hade hon sytt många par vinterskor.

Ännu i början av 1800-talet angav en del samer sin ålder med hänvisning till när en viss vaja eller sarv var född. Och i en uppteckning heter det: "Skulle man ange när en viktigare händelse timade, jämförde man tidpunkten med den, då en präktig renko föddes."

När det gäller indelningen av året spelade björnen en framträdande roll. Vinterhalvåret tog sin början den 14 oktober, då "helig-farfar" ansågs gå i ide. Sommarhalvåret inleddes när "den lurvige" lämnade idet omkring den 14 april, Tiburtiusdagen.

Samerna har ibland kallats "de åtta årstidernas folk". Årstiderna är: vinter, vårvinter, vår, vårsommar, sommar, höstsommar, höst och höstvinter.

Solen var en viktig tidmätare om dagen och stjärnorna om natten. "Den omgivande horisonten är deras solvisare och fjälltopparna siffror därpå", heter det i en redogörelse från mitten av 1800-talet. "Biejjie" betyder både "sol" och "dag".

Sarve, älgens stjärnbild, sägs ha varit "samens nattklocka". Den omfattar stjärnor i Cassiopeia, Perseus och Kusken. "På den såg renherden ute på fjället och i skogen hur natten skred och hur fort han hade att vänta den som skulle komma för att avlösa honom".

Till sen tid har man bland samerna räknat med tretton mån-månader om vardera fyra veckor. Så var också runstaven, "rimen", indelad. Den var föregångare till almanackan och tillverkades i trä eller horn. Runstaven var ett viktigt hjälpmedel för att inte glömma kyrkobesök och marknader.

I en gripande jojk av Tärnasamen Nils Mattias Andersson tecknas livets middagshöjd med de bilder som etsat sig fast på näthinnan och i hjärtat:

"Renarna med de framåtriktade taggarna.

Med de höga vajande hornen.

De vackra, som helst gick ensamma.

Då när jag var mannen på Oulavuolie..."

Den svindlande färden vid Oulavuolies jökelspricka har haft sin tid. Att maka ihop glöden och att glömmas har sin tid. Den insikten har också Paulus Utsi fångat i sin diktning:

"Vårt liv

är som ett skidspår

på den vita vidden

som snöstormen sopar igen

redan i gryningens början."

En sådan insikt behöver inte leda till uppgivenhet eller till att tiden blivit en fiende. Det har den blivit i vårt moderna samhälle, menade Utsi. Allting får inte ha sin tid längre. Därför har människan blivit vilsen i tillvaron. Hon fjärmas från naturen och förstår inte dess tilltal. Hon hör inte lockropet i gryningen.

Nils Aslak Valkeapää blev en av Utsis arvtagare. I det storartade verket "Solen Min Far" löper tråden från mytisk tid till nuet. Som sina fäder och mödrar följer han renens spår. Och nya släktled skall vandra hans stigar:

"I dessa kalla trakter flyttar vi, dag efter dag

år efter år, än så länge.

Bland dessa karga vidder färdas vi

från släkte till släkte

och med tiden blir vi en del av denna jord

där våra rötter breder ut sig.

På så sätt går vår ungdomstid, våra krafter, livets tid

på dessa vidders natt- och dagsidor..."

Bo Lundmark

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Tidningen Härjedalen Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Tidningen Härjedalen Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel