Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabrielle Bäckström: "När hjärtat inte går att laga"

Annons

Det här är nog den svåraste krönikan jag någonsin skrivit. Som jag har våndats inför detta. För man blir ju så skör. Man blir så skör när man har sorg. Huden så genomskinligt tunn och skorna så tunga. Sorgen så kvävande tjock att man knappt kan andas.

Min älskade pappa finns inte mer och mitt hjärta kommer aldrig att bli helt igen. Så är det. Just nu förstår jag knappt hur det ska gå. Men man måste ju. En fot framför den andra. Bara att kliva på, som en vän en gång sa.

Vi samlades och tog farväl i november. Jag grät mig genom hela ceremonin. Det var en fin begravning. Det var många som kom för att säga hej då. Alla dessa älskade släktingar, bekantskaper, barn, barnbarn, kollegor barndomsvänner, jaktkamrater, grannar och många därtill.

Det är först nu jag verkligen inser många liv han har levt. Barndom, ungdom, studietid, lumpen, familjeliv, yrkesliv, medelålder och ålderdom. Hur många liv och människor som flätas samman genom en och samma person. Hur många lekar, upptåg, äventyr och upplevelser som han delat med andra. Människor som fanns i hans liv långt innan jag kom att finnas, hur alla dessa minnen av honom kommer leva kvar långt efter hans död. Genom mig. Genom andra.

Alla dessa liv, alla dessa trådar som flätats samman. Det är väl det ett liv är. Det är väl det som är att vara människa. Det är relationerna, vänskapen och kärleken som är det starkaste – fibrer som håller - segt och slittåligt - innerligt och på riktigt.

I sorgen tänker man också på förgänglighet. Hur flyktigt allt är. Livet. Alla de som kommit innan. Hur de strävat och kämpat för att bygga framåt. I vår släktgård finns de överallt. På porträtt längs väggarna. I album med tjocka ark. De finns kvar genom de tavlor de målat, gardiner de virkat, hus de rest eller strumpor de stoppat. Rakt igenom tiden sträcker de sig. Livsöden, glädje, sorger och bedrövelser.

Jag tänker på pappersnäsdukarna jag köpte inför pappas begravning. De är så spröda. Ändå ska de kunna hålla allt detta. Tårarna är ju så tunga och näsdukarna så spröda i min händer. Händer som liknar hans så väldigt mycket. Med rejäla handlovar och rundade platta naglar. Spröda näsdukar, stora tummar och tunga tårar för det som inte längre finns. För man saknar så mycket.

Sov gott älskade pappa.