Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inga Marja: Följ (inte) dina drömmar

Annons

Hela västvärlden uppfostras till att leva ut sina drömmar och att de kan bli precis vad de vill, bara man jobbar hårt nog. Det finns en hel industri kring detta, där vi coachas att följa drömmen. Det finns till och med färdiginspelade meditationer för att vi ska omkoppla våra hjärnor till att tro på drömmen lite bättre.

Det finns inte en sak i världen vi inte kan bli. Toppidrottare, popstjärna, videobloggare, skådis, författare eller statsminister. Listan kan göras hur lång som helst. Och bra är det att vi kan bli precis vad vi vill. Tiden då man ärvde yrke är borta gillar vi att tro. Nu kan alla välja fritt. Nästan i alla fall.

Det är nästan bara i primärnäringar som lantbrukare och renskötare att yrke till en viss del ärvs. Gammalmodigt va? Och lite tråkigt. Ingen spänning knuten till vad de väljer att göra som vuxna. Man vet precis att de kommer gå i sina föräldrars fotspåroch tvinga sina barn att göra samma sak. Eller?

Vi gillar kanske att se på oss själva som fria individer som kan göra med våra liv precis som vi vill. Det är ändå ganska långt från sanningen. Forskning visar nämligen på att barn av akademiker gärna tar högre utbildning och att barn som har föräldrar som leverpå socialbidrag har större sannolikhet att göra samma sak senare i livet. Detär inte så lätt för äpplet att falla långt från stommen. Det ska vara mycket hård vind när äpplet faller, i såna fall.

Även par med väldigt olika klassbakgrund har svårare att hålla ihop än de som kommer från samma bakgrundoch klass. Allt detta betyder inte att man inte kan lyckas bryta med arv ochmiljö. Men just för att det är så, är det desto mer imponerande när människor lyckas!

Ibland möter man människor med fantastiska talanger, som ligger oanvända och bortglömda i liten låda på deras personlighetsvind. Som ligger där för att livet begärt något annat av dom. För att de har så många andra talanger och icke minst åtagande som vuxenlivet kräver av dom. Var på en föreläsning med en man som jobbar inom akutsjukvården. Han berättade vad människor som dom inte kan hjälpa mera tänker och säger när de får höra att slutet är nära. De blir inte panikslagna och rädda, men accepterar döden. Det finns tre sorters funderingar de har på slutet.

Den första gruppen är ofta män och de kan ångra att de inte var mera tillsammans med barn och sin familj. Den andra gruppen vill så gärna bli ihågkommen och inte bli glömd. ”Du glömmer mig väl inte?” kan frågan vara till denna främmande som är med dom till det sista. Den tredje gruppen behöver veta att deras liv hade en mening. De kan ångra att de inte gjorde mera ut av sina liv. De är rädda för att inte lämnat några avtryck.

Vad kan vi som än lever lära av detta? Att de flesta ändå känner en inre frid, men att dessa tre alternativen kan komma att plåga oss på slutet. Och även om det inte är så enkelt, så kanske man se till att man testade ut sin dröm. Rädslan för att misslyckas får inte bli större än lusten att lyckas. Då har man redan förlorat.

Sen kanske vi ska komma ihåg att det finns flera som livnär sig på att städa än att sjunga. Eller flera som byter blöjor på unga och äldre än det finns olympiska mästare. Och det ärhelt okej. Världen behöver de förstnämnda allra mest, även om det inte uppfyller alla våra drömmar. Frid kommer vi ändå känna när den sista stunden kommer.

Mer läsning

Annons