Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Det är framtiden som talar

/

Annons

Samernas nationaldag har firats sen 1993 och varje år blir det en ständig diskussion om vad dagen ska kallas. Vissa hävdar att en nation bygger på en stat, men som alla vet är staterna nya uppfinningar i jämförelse med moder jord och alla folk som bott på henne.

Jag var tolv år när vi började fira dagen. Jag minns inte hur vi firade på internatet, men vi kopierade och samifierade säkert en variant av 17 maj. Sen dess har jag firat dagen och äntligen lärt mig att uppskatta dagen och se fram emot den. Lyssna inte på sura karlar i fråga om en samisk nationaldag ska firas. Någon som knappt vill fira sin fru är inte rätta människa att fråga. Där tycker jag vi behöver andra smakråd.

För vi samer har mycket att fira! Att världens enda vita urbefolkning fortfarande finns, lever gott och kan livnära sig på sina traditionella marker är ingen självklarhet. Att det fortfarande finns slöjdkunskaper som förser oss våra vackraste kläder att fira i är heller ingen självklarhet. Att vi samer kan vara allt vi är utan att känna skam är faktisk värt en fest. Tänk på de som fick skämmas för vem och vad man är. Det är helt obegripligt att tänka på för oss som är den yngre generationen.

Så självsagt ska man gratta oss på denna dag och fira med oss, även om man inte är same! Vi har överlevt som grannar. En kultur som stagnerar och inte förändrar sig, är inget att fira. En konserverburkskultur som inte tål förändring vill inte jag vara en del av. Vi ska fira alla som lever och bär kultur inom sig och bär den vidare i ny skepnad.

Förra veckan veckan upplevde jag något stort: En sydsametjej som av en tragisk släktshistoria aldrig haft kolt kom löpande för att hälsa. Hennes nya barmkläde och tännbroderade bälte hade kommit i posten och för första gången skulle hon ta på sig vår festdrakt. Själv hade hon sytt två koltar, gjort skoband och allt annat som hörde till. Nästa dag skulle det ske. Henne lycka var fullständig och jag blev rörd till tårar. Det är stort med människor som övervinner historien och återtar kunskapen och kulturen. Stoltheten och glädjen var enorm.

I Härjedalen finns många som skulle kunna gå i kolt, men som inte gör det. Än. Det kommer en dag då antingen ni eller era barnbarn är redo. Historien har nämligen en tendens att gå i cirklar. Vet ni. Den dagen ska vi dansa och jojka av glädje. För vi väntar på er och har inte glömt vilka ni är. Vi har inte råd att vara snåla med den samiska kulturen, tvärtemot. De dagarna då vi avvisar "nysamer som kommer nu när det är så lett och modernt att vara same är faktiskt snart över. Om nu surtanterna och -gubbarna muttrar och har sig så får det vara. Historien har varit hård med de äldre. Förlåt dom. Deras dagar är ändå snart talade.

Detta är framtiden som talar. Välkommen efter. Mijjeh vuertebe.

Mer läsning

Annons