Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Ahlstedt: C - eller om hur enkelt allt var för ett år sedan

Annons

När jag gör något av tradition, brukar jag omedvetet förnimma känslan från förra gången jag gjorde samma sak. När jag tände årets första adventsljus, kände jag hur det var när jag tände motsvarande ljus 2015. Det är mycket som har förändrats sedan då. För ett år sedan var det mesta enkelt.

Jag hade ännu inte suttit i röntgenavdelningens väntrum på sjukhuset och väntat på min pappa. Väntat på att höra orden som jag, på något vis, redan visste skulle komma. Jag hade inte sett en samlad man med ett påklistrat leende komma ut från undersökningsrummet. Glättigt ställt honom frågan hur det gick. Sett hans ansikte dras samman i en form av tårlös gråt, och hört honom säga:

– De har hittat något i magen.

Jag hade inte känt varenda del av min kropp frysa till is.

Jag hade ännu inte legat i fosterställning och skrikit ut min sorg över min sjuke far, min hjälte. Jag hade inte levt med med oro och ovisshet. Jag hade inte sett min starka, envisa mor föra en benhård kamp för att pappa skulle få den hjälp han hade rätt till, och kämpa för att behålla greppet om tillvaron när vi andra inte var lika starka. Tack mamma.

Jag hade ännu inte berättat för mina barn att deras morfarhade cancer. Jag hade inte hört den unisona inandningen av bestörtning, från två guldlockiga sjuåringar där vid middagsbordet. De små, oförstörda som man tror förstår mest ingenting om det onda i världen. Men cancer är ett ord som alla förstår.

Jag hade inte upplevt mitt eget barn skrikande av ilska och sorg, genom tårar och snor:

– Jag hatar den dumma sjukdomen! över det som gjorde att hon inte fick träffa sin morfar, sin hjälte, bara för att hon var lite förkyld. Jag hade inte sett samma lilla unge sörja över att morfar inte kunde följa med på skolavslutningen på grund av ett immunförsvar som var ingenting.

Denna nutidens pest.

Som om kroppen måste kriga mot sig själv. Som om vi renliga i-landsinvånare måste angripas från insidan, när naturen inte lyckas sänka oss med farsoter och smittor. Ingen går säker. På ett eller annat sätt blir vi alla drabbade.

Min familj kom ut på andra sidan. På samma sätt som jag minns känslan av mitt sörjande barn, minns jag känslan när pappa berättade att det var över.

– Det verkar som om ni får dras med mig ett tag till.

Vi fick kliva ur sjukdomsbubblan och flickebarnet fick ett jakande svar på ordern till sin morfar:

– Men till julspelet ska du i alla fall komma!

Det finns saker som jag är glad för. Inget ont som inte har något gott med sig, ni vet. Jag är tacksam att min pappa, vår hjälte, och hans kropp vann över sjukdomen. Jag är tacksam för stärkta familjeband. Och för att små problem inte är hela världen, för vi har varit med om värre. Jag är tacksam för att mina barn har fått vara med och se att det kan gå bra, så skräcken för C inte behöver bli så stor.Jag är tacksam för forskningen och för den svenska sjukvården. Jag tror att det kommer en dag då sjukdomen besegras. Efter det här året har jag fått hopp.

Ha en riktig njutningsfull Jul och Lev Varje Dag!

Mer läsning

Annons