Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Ahlstedt: Missade jag meningen med livet?

/

Annons

Jag reser en del. Mest tåg. En förhållandevis stor del av tillvaron spenderas i kupé, på perrong, eller i väntsal. Pappa kallar mig för rackelhöna. Fritt översatt från härjedalskan betyder det …globetrotter…typ.

Att ogenerat glo och att ohejdat lyssna är två yrkesskador som är till stor glädje på resan. Ingen kan glo som en polis. När jag beskriver detta, märker jag att det låter som att jag tjuvlyssnar, men oftast pratar människor på tåg väldigt högt. Då kan man kanske välja att låta pratet rinna av, eller ta in det. Jag tar in. Medresenärerna blir lite som en ljudbok. Tiden går fort och jag lär mig nya saker.

Jag vet till exempel att bränslet i de stora fartygens dieselmotorer är av så dålig kvalité att det måste hettas upp till 200 grader med hjälp av vattenånga, för att kunna drivas runt. Eller att de mest ambitiösa på Chalmers är invandrarflickorna, som är uppklädda till tänderna och pratar perfekt svenska, och att det är deras mödrar som trycker på dem att de skall jobba hårt för att bli läkare eller civilingenjörer. Eller att Victor inte är en bra pojkvän för Emma, eftersom hon alltid måste vara med hans kompisar. Och att Emma faktiskt borde göra slut. En mikroskopisk del av all information man kan få i tågsätet.

På centralstationen i Oslo slutade jag att glo. Någon tittade nämligen tillbaka. Jag såg honom på långt håll. Lortig och trasig kom han mot mig där jag satt. Bland alla människor där på bänken, hade han siktet inställt på mig. I handen hade han en pappkaffemugg. Jag var beredd med min telefon, detta utmärkta skydd när någon kommer för nära. När han nådde fram till mig stack jag in näsan bakom skärmen, som en sköld. En tydlig signal för Låt mig vara ifred! Han satte sig ändå bredvid mig. Han hälsade. Jag hälsade tillbaka, uppriktigt besvärad. Försvann in i mobilen igen. Tackade Oslo Centralstation för gratis WiFi. Men han satt kvar, tittade på mig. Jag väntade på att muggen skulle komma fram. Att han skulle be om en slant. En tiggare såklart. Han hade alla de rätta attributen. Pappmugg. Sliten och lortig. Det syntes ju lång väg. Istället för muggen kom frågan:

– Vad är meningen med livet?

Jag svarade inte ens. Fortsatte att titta på min telefon, fortfarande besvärad. Och lite konfys. Han ställde frågan igen. När han inte fick något svar reste han sig. Ställde muggen på sätet bredvid mig och gick därifrån. Jag tittade på muggen. Botten var täckt med vitt, färskt latteskum. Så var det med det tiggeriet.

Jag har tänkt mycket på honom, på muggen, på latteskummet. På hans försök till kontakt. På den otrevliga jag, som fick honom att gå. Jag har förbannat mig själv för mina fördomar. Och jag har tänkt på frågan. Vad skulle jag ha svarat? Varför ställde jag inte samma fråga tillbaka? Vilket svar hade han gett mig? Hade han haft lösningen på gåtan? För vad är egentligen meningen med livet? Är svaret så enkelt och klyschigt som barnen eller kärleken? Eller hade det visat sig vara något helt annat?! Det får jag aldrig veta.

Lisa Ahlstedt

Mer läsning

Annons