Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ritva var ett ensamkommande flyktingbarn

År 2016 lämnar många barn sina familjer, på flykt från krig och förföljelse. Ritva Kojan vet vad de går igenom. Hon har gjort det själv. År 1944 skickades hon till Sverige från kriget i Finland. Hon var sex år och talade bara finska.

Annons

Utåt sett är 78-åringen som vilken svensk dam som helst. En matlagare, en pysslare, en mormor. Men under ytan finns ett häpnadsväckande livsöde. Hon gör klart att hon egentligen inte vill vara med i tidningen, att det är hennes dotter som har tjatat. Sedan bjuder hon på Silviakaka och berättar om sin barndom.

Ritva Kojan bläddar i ett gammalt fotoalbum med bilder från barndomen i Hedeviken.

– Jag tror att det är värre att vara ensamkommande flyktingbarn idag. Vi hamnade i familjer. Idag bor de på hem allihop. Jag fick ju allt serverat.

Hennes ögon tåras när hon berättar att ryssarna var på väg. Att hennes familj måste fly. Att hon och hennes femåriga syster blev skickadetill Sverige, med en liten resväska i handen och en adresslapp om halsen. Resan gick från deras hem i Karelen, via Åbo och Stockholm. Målet var Hedeviken, en okänd plats.

– De lockade med att jag skulle få glasögon i Sverige. På tåget ljög de för oss. De sade att mamma satt i en vagn längre bak.

De få fotografierna från barndomen är samlade i ett rött album. Hon visar den lilla bruna resväskan. Den ser ut att vara gjord för en docka. I den fanns allt sexåringen ägde när hon kom till Sverige för 72 år sedan. ”Socialministeriets barnförflyttningskommité” står det på en sliten brun lapp.

Ritva i mitten med sin svenska fosterfamilj.

– Här är adresslappen jag hade runt halsen, säger hon, medan hon rotar vidare bland minnena i väskan.

Ritva minns bara enstaka detaljer från resan till Sverige. Som att man kunde spola i toaletterna i Stockholm, och att de blev hämtade med häst från järnvägsstationen i Hedeviken. Ritva fick flytta in hos Pär och Gölin Mårtensson. De var lite äldre, hade bondgård och fyra egna vuxna barn. Yngsta dottern Rut skulle gifta sig och ville inte lämna föräldrarna ensamma, så Ritva fick flytta in istället. Hennes syster hamnade i en annan familj.

– Jag har alltid kallat Pär och Gölin för mormor och morfar. Deras barnbarn var ofta hos dem, så jag hörde dem kallas det och tyckte att det lät bra.

Ritva trivdes i Hedeviken. Bilderna i det röda albumet visar en glad flicka med en ny familj. Hon ansträngde sig för att glömma sitt finska ursprung. Hon ville vara svensk och förlorade så småningom det finska språket. Varken Ritva eller hennes svenska familj kunde då kommunicera med familjen i Finland. Det korresponderades ändå flitigt mellan länderna. Det skickades brev och paket med urväxta barnkläder.

– Gölin och mamma skrev till varandra, trots att de saknade ett gemensamt språk. En kvinna i granngården i Finland kunde både finska och svenska. Hon översatte och skrev om breven. Jag fick aldrig ett enda brev med min mammas handstil.

Kriget tog slut och Finland ville ha tillbaka sina små medborgare, men Ritva ville stanna. Hon hade vänner och trivdes. Hon hade börjat i skolan och ville inte börja om i Finland, så hon fick bli kvar.

– Mamma kände att när hon en gång hade tvingat oss hit, ville hon inte tvinga oss tillbaka.

Papper skrevs under, om Pärs ansvar för Ritvas hemresa, om det skulle bli nödvändigt. Men Ritva ångrade sig aldrig. Hon var 13 år första gången hon hälsade på i Finland.

–Jag hade lärt mig svenska, eller rättare sagt härjedalska, väldigt snabbt. Jag minns att mina finska släktingar sade att det var synd om mig, som varken kunde prata svenska eller finska, bara härjedalska.

Ritva skaffade sig ett liv i Härjedalen. Hon träffade sin man John på dansbanan i Bruksvallarna och blev bofast i västra Härjedalen. Döttrarna Agneta, Karin och Birgitta kom till världen.

– Mamma hälsade på i Bruksvallarna när jag väntade Agneta. Jag var fortfarande ogift, och det gick inte för sig på den tiden. Vi förstod inte varandra, kunde ingenting säga om barnet, men mamma kände det på sig. Hon hälsade med min äldre syster att jag måste gå till prästen.

Ritvas mor avled samma år. Ritva kunde inte gå på begravningen eftersom hon födde Agneta. Det skulle dröja 18 år mellan Ritvas första och andra besök i Finland. Hennes syster tog med henne som en överraskning. Hennes far kände inte igen sin dotter.

– Pappa kände inte igen mig. Han frågade ”Har ni med er en svenska också?”

Hon säger att hon har blivit mer lättrörd med åren. Att det är därför tårarna kommer. Men i berättelsen finns ingen sentimentalitet eller bitterhet.

– Jag är inte bitter. Jag tycker bara synd om mamma, som måste skicka iväg sina barn.

Hur har allt detta påverkat dig?

– Jag tänkte inte på det tidigare, men sedan John dog funderar jag mer. Mest på varför jag inte brydde mig om Finland, varför jag ville vara svensk och passa in i Sverige.

Och den sommaren när mina döttrar Karin och Birgitta var fem och sex år grät jag hela tiden. De var lika gamla som jag och min syster när vi lämnade Finland. Tänk att bli tvungen att skicka iväg de små barnen, säger Ritva och stryker bort en ny tår.

Ritva med sin nya storasyser Rut i Hedeviken.

Fakta finska krigsbarn:

De finska krigsbarnen reste från Finland till Sverige under andra världskriget. Ungefär 70000 barn skickades, från både finskspråkiga och finlandssvenska hem. Ungefär 15000 blev kvar i Sverige efter kriget. En del av dem adopterades av sin svenska fosterfamilj. Krigsbarn skickades även till Danmark och Norge, men i betydligt mindre utsträckning. Flera hjälporganisationer bildades, då svenskarna kände stor samhörighet med Finland.

Källa: Wikipedia

Mer läsning

Annons