Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Conny Fjellner: "Jag drömde om en Hagström-gitarr"

Annons

Ibland när jag vill återgå till mina härjedalsrötter har Kingens eminenta bok och film "När Rocken Kom Till Sveg" skapat en tidsmaskin som tillåter mig att förflytta mig till denna tid och platserna som beskrivs. Inte i kropp förstås men väl i själ och hjärta. Boken kan jag ta med mig var som helst.

Hemma ser jag filmen på Youtube och som extra bonusar får jag även höra intervjuer med legenderna omnämnda i boken. Men det var efter att jag hade sett filmen igen för femtielfte gången som jag höjde ögonbrynen, för i högra spalten såg jag ett tittförslag från spionerna på Youtube som jag ofta ignorerar.

Fortfarande i retrostämning med tid att ödsla öppnade jag denna fil. Sedan blev jag sittande och i brist på ett bättre ord, sögs jag in i en känslosam historielektion. Detta var nämligen en dokumentär om Albin Hagströms Dragspelsfabrik i Älvdalen. Nu fick jag lära mig mera om denna driftige industripionjär, som med sin framtidsvision såg till att efterkommande generationer blev försedda med instrument som ofta ledde till musikalisk skaparglädje och framgång.

Det är lätt att avfärda gårdagens svåra förhållanden och vanor och vidhålla hur avancerat och lättillgängligt allt är nuförtiden. Så man måste beundra Albin Hagström från den lilla byn Älvdalen i nordvästra Dalarna som lyckades med konststycket att på egen hand under 20-talet, skapa en sofistikerad tillverkningsprocess av ett så komplicerat instrument som ett dragspel? Detta med enbart uppfinningsrikedom, envishet, företagaranda, lite italiensk hjälp plus bygdens assistans från generationer av hantverkstraditioner.

Tack vare dragspelen fick många, både äldre och unga, ett utlopp för musik som skapade kontakter som spände över generationsklyftorna. Det är rörande att veta att det var många tindrande ögon i svunna generationer som lusläste Hagströms kataloger i förhoppning om att en dag äga ett Granesso. Ofta blev det antagligen bara dagdrömmar men en gnista hade tänts och många hade nog det kända Hagströms-emblemet instansat på näthinnan för all framtid.

Jag blev aldrig någon dragspelare men tack vare att både min morfar och mamma spelade dragspel fick jag en tidig introduktion i musik. Men när jag kom upp i de gitarrgalna tonåren, hade Hagströms breddat sin produktion till att även innefatta gitarrer som till exempel deras berömda Hagström Swede, otaliga solid bodies och halvakustiska, även en synthgitarr.

Det jag tyckte var otroligt var att Elvis hade en Hagström Viking på sin comebackshow 1968 och att Frank Zappa var en Hagströmsfantast. För mig gick beundrandet av Hagströms så långt att jag limmade på ett Hagströmsmärke av kromad plast på en namnlös repig halvakustisk japansk Gibsonkopia. Då hade även jag – nästan i alla fall, ett Hagströms-instrument och kände mig lite som de som drömde om dragspel på 40-talet.

Denna dokumentär om denna legendariska, nu nedlagda och öde instrumentfabrik berörde mig starkt och jag ångrar inte att jag sneglade i spalten till höger om Kingens film på Youtube.

Mer läsning

Annons