Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: En väsande gran

/

Annons

Nu har vi kommit in i februari men jag måste få göra en liten återblick vad det gäller julen och det gäller ämnet julgran. Julgranen brukar ju liksom dyka opp en gång per i vårt hem och vår yngste son började tjata om julgran redan i slutet av november. Jag försökte lugna ner honom genom att hävda att på min tid fick vi minsann julgran endast ett par dagar innan julafton. Det argumentet höll ända tills han upptäckte att hans kompis hade fått julgran på plats redan i början av december.

Det tjatades hårt men jag lyckades ändå vänta till strax innan jul och då fick jag skäll för att granen var för liten. Jag tyckte att granen var perfekt avsedd för vår familj eftersom ingen av oss är längre än dryga 160 cm i strumplästen. Sonen var dock inte lika övertygad. Sen kommer då den här dagen i januari när granen skall ut och då är det samma visa varje år, vattningen har inte skötts och granen har börjat att barra.

Jag försökte med varsam hand plocka bort julgransbelysningen men jag behövde bara närma mig första grenen så möts jag av det där väsande ljudet som jag varje år lyckas förtränga. Det där torra fraset som talar om för dig att du har återigen vunnit tävlingen om bygdens torraste julgran.

Barren landade på golvet och bildade en stor, grön fläck som liksom hade konturerna av ett landskap. Det var så grönt så det kändes som om våren hade kommit genom våra golvplank och börjat spira. Vårkänslorna försvann fort när jag fick det första sylvassa barret genom min hemstickade tjocksocka och rakt in i min medelåldriga pojkfot av storlek 39.

Jag tänkte tillbaka på den gången för många år sedan när vi bodde i Ås, vi hade skaffat en riktigt stor julgran det året, en gran med en barrtäthet som övertrumfade vilken tecknad Disney-gran som helst. Men så kom den där januaridagen och något av våra barn sparkade en boll som rullade i hög hastighet mot granen och sedan kom fraset som aldrig ville ta slut.

När graneländet slutligen tystnade på egen hand var det dags för mig att försöka bära ut resten genom vardagsrummet och ut på baksidan av vårt radhus. Granen började väsa likt en upphetsad huggorm och slutade inte förrän den landade i snön på vår baksida.

Våren kom och snön smälte, granen var ett minne blott ända tills den dag våra små barn skulle springa barfota i gräset. Det tog inte många minuter förrän jag hörde sorgliga tongångar från våra stackars barn och jag fick plocka barr från små trampdynor alltmedan tårar trillade nerför rodnande barnkinder.

Mina faderskänslor tog överhanden och jag förstod att det gällde att agera snabbt eftersom det går inte att stoppa små fötter som vill springa på gräs särskilt länge. Det var bara att ta fram dammsugaren, dra en lång kabel och ställa sig att dammsuga gräsmattan. Jag fokuserade hårt på uppgiften och hoppades att ingen granne skulle komma förbi och ställa jobbiga frågor angående mitt hälsotillstånd.

Jag tittade bara neråt, jag såg bara grönt, jag hade tunnelseende ända tills uppgiften var avklarad och jag lugnt kunde stänga av dammsugaren och släppa ut barnen igen.

Åren har gått men jag kan ännu för mitt inre höra det frasiga väsandet från den barrtätaste gran jag någonsin ägt.

Mer läsning

Annons