Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Mitt nya extrajobb!

/

Annons

Jag har ju skrivit många gånger om att skådespeleriet kan vara lite svajigt och att mycket av jobbet handlar om att överleva. Jag har genom åren haft hur många olika extrajobb. Allt i från långvård, servering mm. Nu har jag börjat med ett extrajobb som jag aldrig i hela mitt liv trodde skulle göra. Jag jobbar extra som stödlärare eller resurs som det också kallas i en första klass.

När jag började jobba i den skolan var det tänkt att jag skulle vara lite stöd från fritids till nian. Men efter en vecka stod det ganska klart att jag skulle bli kvar i en förstaklass och framför allt ha hand om en elev. Klassen som jag jobbar i är 29 stycken elever och för det mesta tre lärare inklusive mig. Eleven som jag har fått nöjet och privilegiet att ta hand om var i klassrummet bara 15-20 min på en heldag.

Personen i fråga är världens gulligaste men klarar inte stökigheter och går då lätt i spinn. Något som slog mig var att det är ett helvete när hela dagen går åt att misslyckas och alla förväntar sig att man ska göra det också.

Den här personen har ADHD och ni hör ju själva att ha den diagnosen i en klass med närmare 30 elever är inte så lyckat. Och med tanke på i den här klassen har minst fem till som har bokstavskombinationer som är direkt obra i stora klasser. Jag har fått det här barnet att hela tiden lyckas eftersom jag försöker stimulera med motivation och out of the box tänk.

Jag måste säga att den här nya tekniken vi har med läsplattor osv är till väldigt bra hjälpmedel till barn med speciella behov. Att få dom att hitta en fokusering och lite lugn för att kunna ta åt sig information för att hjälpa dom in i vuxenlivet på sikt.

Men det har också tillkommit en elev som är från Syrien. Tack vare att jag gjorde FN -Tjänst i Libanon så kan jag några få ord på Arabiska vilket är tillräckligt för att skapa ett förtroende. Den här lilla människan bor hos sin moster med familj med några av sina syskon men Mamma och Pappa och två syskon är kvar i Syrien. Dom har inte träffats på över fyra månader! Det gör ont i hela hjärtat när man tänker på det.

Vad som slår mig med likhet med när jag jobbade med långvård är att dom som tar hand om dom som vi älskar mest föräldrar och barn. Dom yrkesgrupperna är bland det sämst betalda yrkena i vårt land och det gör mig förbannad.

Jag jobbar ju extra som timanställd och kan gå när jag vill om jag skulle tröttna men människor som som jobbar år ut och år in med våra unga och gamla: Vilka hjältar det är!

Jag är fruktansvärt tacksam att jag får chansen att jobba med dessa underbara barn. Många av dom är arga på mig för att jag rakat av mig skägget för dom tyckte att jag liknande tomten eller julgubben som vissa kallar mig. Dom kom fram till mig på rasten och önskade julklappar och skrattade och tyckte dom var väldigt busiga. De får mig verkligen att må bra.

Jag tycker mig se en förändring i attityd också till just barn med speciella behov det är inte lika stigmatiserat längre. När jag var barn var man antingen lite eljest eller trög eller kort och gott idiot.

Och det känns väl skönt att vi har kommit lite längre med dom som är lite eljest?

Mer läsning

Annons