Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Luciabilaga TH: Försöker vända cancer till något gott - "Jag ser bara framåt."

Cancerbeskedet drabbade familjen som en chock. Men Jonas Westfält i Sveg tänkte annorlunda.
– Det är bara att se framåt, att kämpa. Ingen idé att älta det som varit, säger han.
Nu jobbar han för att dra in pengar till cancerforskning och ungdomshockey.

Annons

Linda Mikaelsson fäster en nål i venporten på Jonas Westfälts bröstkorg. Där ska först koksalt, sedan cellgift och sedan koksalt igen in.

Dripp dropp, dripp dropp.

Det knarrar i maskinen och slangarna som är kopplade till Jonas Westfälts kropp, när cellgiftet sakta blandas in i hans blod, droppe för droppe.

Jonas Westfält ligger stilla på sjuksängen i sal tre på tolfte våningen på Östersunds sjukhus. Onkologen. Det är fjärde besöket, fjärde behandlingen med cellgift sedan i slutet av augusti.

– Den 22 juni fick jag beskedet att det var cancer, berättar Jonas Westfält.

– Tre läkare kom in här på sjuksalen och berättade. De var ärliga, sa som det var. De kan inte bota, men de kan hålla den i schack. Det är vad vi vet just nu, men det händer ju saker hela tiden med cancerforskningen.

Beskedet föregicks av en tids sjukdom och sängliggande. Sedan 20-årsåldern har Jonas Westfält lidit av ulcerös kolit, inflammerad tjocktarm. De senaste åren har han inte haft något besvär av det men i början av juni, under ett nattligt arbetspass på taxi, kände han att något var fel.

– Jag blev konstig i magen och trodde att det var magsjuka så jag tog en sjukdag. På fredag körde jag igen men sedan under helgen blev jag gul över hela överkroppen och det kliade överallt. Jag blev också gul i ögonvitorna.

Jonas Westfält ringde avdelningen Mag och tarm på Östersunds sjukhus. Genom åren har han haft kontakt med dem på grund av tarmsjukdomen.

– Jag beskrev för dem hur det såg ut och de sa att jag måste till hälsocentralen direkt och ta blodprover. Dagen efter ringde de och sa: "Det kommer en sjuktaxi, du ska in på akuten direkt".

Efter en vända på medicin, sedan på kirurgen, sammanlagt flera veckor på sjukhuset, kom så beskedet. En cancertumör på levern, så kallad gallgångscancer. Tumören tryckte ihop gallgångarna och doktorerna opererade in dräneringsrör för att få ut gallan. Det var därför han blev så gul. Dessutom metastaser på ena lungan. Dottertumörer.

Maskinen som styr inflödet av cellgift.

Dripp dropp, dripp dropp.

Maskinen som styr inflödet av cellgiftet i Jonas kropp knarrar vidare.

– Hur går det med insamlingen, och matchtröjorna? Själv är jag bara intresserad av en Moratröja, det vet du.

Sjuksköterskan Linda Mikaelsson är från Mora och småpratar familjärt med Jonas Westfält medan hon pysslar om honom och gör i ordning för behandlingen. Hon sticker in en nål i en venport som hon tejpat fast på Jonas bröstkort. Där ska först koksalt in och "rensa upp" blodet. Sedan ska cellgiftet kopplas på.

Mora är en av många hockeyklubbar som Jonas Westfält hört av sig till och tiggt matchtröjor från. Tröjorna från SHL och Allsvenskan ska han sälja på internetauktion, pengarna går oavkortat till cancerfonden. Och i Sveg ligger han bakom arrangemanget av en hockeymatch, där ett juniorlag som han tränade för många år sedan ska möta Svegs veteranlag i hockey.

I skrivande stund är 134 sponsorer klara, de flesta av dem lägger en krona per åskådare. Hälften av intäkterna går till lokala anhörigföreningen Mö Finns och Cancerfonden, hälften till Svegs IK:s ungdomshockey, där Jonas Westfält själv varit engagerad som spelare och ledare tills för bara några år sedan.

Idén till hockeymatchen dök upp när Jonas Westfält första gången kom hem från sjukhuset på permission, fullproppad med kortison.

– Man blir ju alldeles upp i gasen av det, en otrolig energikick. Idéerna bara sprutar ur en. Jag rev och slet i allting, städade hela övervåningen, berättar han.

Sambon Astrid Olofsson, som brukar följa med på behandlingarna och gör det även idag, nickar bekräftande, suckar lite grann.

– Precis så var det ...

Sambon Astrid Olofsson brukar följa med till Onkologen.

– Jag hittade ett gammalt matchprogram med juniorlaget jag tränade, tog ett foto på det och la ut det på Facebook, fortsätter Jonas.

– Och så skrev jag "nu grabbar är det bara ett år kvar, sedan är det 20 års jubileum för laget".

Fotot sågs av Lennart Högström, ordförande för Svegs hockeysektion, som hörde av sig. Och på den vägen är det.

– Sedan har vi spånat vidare. Alla grabbar som var med i juniorlaget ställer upp, alla utom Andreas Vural som är i Miami för att lansera en ny produkt, ett slags nya trådlösa hörlurar. Annars kommer alla.

Ska du spela själv?

– Jag skulle vilja det, men jag tror inte kroppen orkar. Jag ska iallafall snöra på mig skridskorna och åka ut på isen, säger Jonas Westfält.

– Det är väl bättre du står i båset och ryar, fyller Astrid Olofsson i.

Dripp dropp, dripp dropp.

Cytostatikan, cellgiftet droppar vidare. In i blodet, ut till cancertumören, för att ta död på cancercellerna. Även friska celler påverkas. De vanligaste biverkningarna, enligt Cancerfonden, är sänkta blodvärden, håravfall och mag-tarmbesvär.

Här är det koksalt som droppas in i Jonas blod för att

Men Jonas Westfält har klarat sig bra.

– Jag har inte haft ont, och det är ju skönt. Inte känt några direkta biverkningar av behandlingen. Men jag har blivit mycket känsligare för dofter och smaker. Jag kan inte vara nära någon som har en stark parfym till exempel. Då känns det som jag ska kvävas eller få ett astmaanfall. Och när Astrid rostade bröd hemma så undrade jag vem som bränt vid curry på spisen.

Han har bytt cytostatika, fått en kraftigare variant. De två första behandlingarna tog inte så bra som läkarna hoppades. Tumören har inte minskat, snarare tvärtom. Även om det inte är någon alarmerande tillväxt.

För många är cancer lika med en dödsdom. Men du ser det inte riktigt så?

– Nej. Börjar man tänka i de banorna, tänka negativt, då tror jag kroppen ställer in sig på det också. Många blir rädda när de hör ordet cancer men jag är inte det. Visst kan det komma dagar när man funderar på vad som ska hända och så. Men jag försöker tänka positivt. Det är ingen idé att hålla på fundera på varför det blivit som det blivit. Jag försöker se framåt.

Många har hört av sig efter att de fått reda på att Jonas Westfälts sjukdom.

Tidig morgon i Sveg. Jonas Westfält väntar på sjuktaxin för färd till Onkologen i Östersund.

– Och det är bra, men man behöver inte prata om cancern. Jag vet själv hur det är när man träffar någon som är sjuk, det blir lite spänt och man vet inte riktigt vad man ska säga. Men var som vanligt, prata om fotboll eller hockey eller vad man ska göra till helgen. Det är bättre.

Dripp dropp, dripp dropp.

När maskinen ger ifrån sig en låg larmsignal är det dags att byta påse. Först koksalt. Sen cytostatika, cellgift. Sedan koksalt igen. I två omgångar. Hela behandlingen tar drygt fyra timmar och utvärderas med jämna mellanrum av läkarna. Jonas Westfält räknar med att få besöka onkologen ett antal gånger till fram till årskiftet.

– Jag lyssnar på Spotify, ser på teve någon gång, läser en tidning, sover. Tar det lugnt.

Tänker du någon gång att det kan vara slut snart?

– Det kan ju hända närsomhelst. Det räcker med att man går ut här och så kommer det en bil. Ingen lever för evigt, konstaterar Jonas Westfält.

– Jag tror inte att någon skulle vilja veta hur det ska gå, oavsett om man är sjuk eller frisk. Det är inget att grubbla över.

En annan idé han har är att på något sätt bidra till att cancerdrabbade och deras anhöriga ska få möjlighet att "fly vardagen".

– Göthe Hammarström på Svegs IK:s kansli har pratat om att sätta upp en fond av något slag. Jag tänker mig att man skulle kunna söka bidrag där för att göra något kanske tillsammans med sin familj, åka på hockey eller något. Det är bra att komma bort och tänka på något annat ibland.

Hur flyr du själv vardagen?

– Jag åker nog ner på Sveg och träffar folk, säger Jonas Westfält.

Träffas annars på Sveg. Ett sätt att koppla av, att fly vardagen, är att gå ner på Sveg och träffa folk.

Stämningen på Onkologen blir nästan lite familjär. Patienterna lär känna sjuksköterskorna och tvärtom. Linda Mikaelsson pysslar om Jonas Westfält och vill gärna veta hur det går med matchtröjorna från Mora.

Plan 12, Onkologen.

Mer läsning

Annons