Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Connys mest ödesdigra misstag någonsin

/

Annons

Jag läste ett inlägg på Facebook mellan jul och nyår och jag insåg igen att ett beslut jag fattade 1979 var hehlt åt skojen.

Mellandagarna är ju ökända för att vara fulla av järâlûshet förutom odlande av hängbuk med hjälp av överbliven julmat, fast/flytande godis med släkt och vänner och tillhörande soffhäng. Men när en Hedebo nämnde att de hade tittat på en klassisk svensk film under en av deras häng, kom jag att tänka på mitt ödesdigra val.

Som jag skrev i januaris krönika, brukade jag jobba på Arlanda, en arbetsplats som alltid hade liv och rörelse. En morgon 1979 blev det extra mycket liv och rörelse. Då anlände nämligen den fingerade resebyrån Sun Trip in i utrikeshallen med kända skådespelare, kamerautrustning, tekniker och strålkastare. Detta kaos skulle senare bli förvandlat till filmsuccén Sällskapsresan med sina många efterföljare.

Det var overkligt att se så många kända skådespelare på samma gång, som kom och gick på flygplatsen som vanliga anställda. Dessa hektiska dagar blev fyllda av spontana gapskratt, nervositet och smygtittande. Varje flygplatsanställd som kom tillbaka från området där inspelning ägde rum, hade antingen grävskopsstora flin eller hördes gapskratta för sig själva. En som oftast inte var känd för att gapskratta var Arlandas säkerhetschef. Med en bakgrund som yrkesmilitär hade han säkert lärt sig att hålla sina nerver i styr, vilket var ett känt faktum. Det bevisades när han var nere i vår bevakningscentral och skröt över... jag menar, förevisade dignitärer, om vår förträfflighet och hur vi hade koll på allt farligt som pågick.

När han hade slagit in koden och öppnat dörren till vår bevakningscentral med sina grupper i släptåg, hängde hans armar lösa och lediga och det var lite Frank Sinatra över hans framträdande framför larmpanelerna.

Men en dag kom han tillbaka från filminspelningens epicentrum glidande som Fred Astaire över marmorgolvet i sina loafers. Hans ögon stod ut som pingpongbollar och hans armar vevade runt liknande mera en sinnu vaffs än en grånad ex-yrkesmilitär. Nu visste vi att något var i görningen och vi greppade larmpanelen hårt, väntande på brisaden. Och så kom den: De behöver en skådespelare till! Vår reaktion blev total, kompakt och ändlös tystnad. Plötsligt insåg jag att han tittade direkt på mig medan jag hörde suset från hans roterande armar. Sedan sade han: Kom Fjellner, de väntar!

Det var då jag gjorde mitt ödesdigra Val. Jag sade ödmjukt Nej Tack, hänvisande till min medfödda och ingrodda vemdalsblygsel men pekade generöst mot min kollega från Svärdsjö, L- Å Westberg.

Sagt och gjort. Grönklädde Lasse fick rollen som säkerhetskontrollant med en portabel metalldetektor. Det blev han som fick visa hela världen att Lasse Åberg hade fotsvett och hålfotsinlägg efter att ha yttrat de berömda orden: Vill Ni Vara Vänlig Och Ta Av Er Skon.

Långt efteråt insåg jag misstaget. Det hade kunnat vara mitt flurhuvvu ni såg och min vemdalska röst ni och era barnbarn hörde i denna klassiker.

Mer läsning

Annons