Annons
Vidare till tidningenharjedalen.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Allt färre gudstjänstbesökare – men Svenska kyrkan behövs

Kommer kyrkan att dö på landsbygden? När folk flyttar till städer och landsbygden förtunnas, kommer då kyrkan att överleva? För att tala Jämtlands län: Kommer kyrkorna i Frostviken och Storsjö, Håsjö och Lillhärdal att överleva?

Det gäller inte bara Jämtlands län utan hela Norrlands inland och faktiskt, mer eller mindre, stora delar av Sverige.

Att folk flyttar till städerna och tömmer landsbygden får återverkningar på kyrkans verksamhet. Tendensen sedan flera år tillbaka har varit att sälja prästgårdar och därmed liktydigt med att avyttra präst på orten.

Man slår ihop församlingar till storförsamlingar och storpastorat. I praktiken betyder det att en präst bor på en ort men med bil hastar till olika förrättningar. Någon pastoral närvaro och själavård blir det då mer sällan tid för. Gudstjänster hålls inte i dessa storförsamlingar varje söndag utan kanske någon gång i månaden.

Man kan ju också undra över hur detta påverkar den enskilde prästen som sällan får tid att möta människor på ett personligt plan eller förkovra sig andligt. Inte så få präster är utbrända eller utslitna och upplever sig ha litet att ge i predikningar och undervisning.

Lägg därtill en teologisk osäkerhet som spritt sig där den enskilde prästen blir osäker på vad han eller hon får säga. Därmed blir budskapet av nödvändighet utslätat och därmed ointressant.

Faktum är att nästan alla siffror för Svenska kyrkan pekar neråt i hela landet. För 50 år sedan var 90 procent av invånarna medlemmar i kyrkan, nu pekar siffrorna om några år ner mot 50 procent.

Om 90 procent för 50 år sedan lät viga sig och döpa sina barn i Svenska kyrkan, så är siffrorna i dag kring eller under 50 procent. Om 90 procent av svenska ungdomar konfirmerade sig, så är siffran i dag under 25 procent. Konfirmationen är på många håll ett minne blott.

Allvarligast är att antalet gudstjänstbesökare sjunker så kraftigt sjunker – med hälften sedan 1990. Av svenska kyrkans församlingar har 80 procent färre än 20 personer på sina gudstjänster.

En pensionerad präst från Strömsund skrev till mig, att ”väldigt få” där går till gudstjänst. En annan präst berättade att han och hans fru en ledig söndag besökte en annan kyrka, och de var de enda gudstjänstbesökarna förutom de som tjänstgjorde.

I samtal med fine kantorn Bo Lingsell i Vemdalen, som gett hela sitt liv i kyrkans tjänst, suckade jag att ”kyrkan backar”. ”Nej”, protesterade Lingsell, ”den backar inte – den rasar”.

Vad ska vi göra då? Klaga och sucka? Nej, be och arbeta. Be, att Svenska kyrkan tänder och vänder. Svenska kyrkan behövs.

Arbeta för att bevara gudstjänstliv även i mindre sammanhang. Det inre Norrland har en stolt kyrkohistoria av byaböner, där enkelt lekfolk samlades i stugorna för bön och bibelläsning, gemenskap och mänsklig samvaro. Lekmän, vanligt gott kristenfolk, borde kunna göra det också i dag.

I just Vemdalen har en eldsjäl startat en sådan liten grupp och knutit den till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS). Själv finns jag med i ett växande nätverk som heter ”Vägen”, som vill vara ett ”positivt hejarop” till alla goda krafter att värna kyrkan och dess fortsatta tjänst – i Frostviken, Storsjö, Håsjö och Lillhärdal och på alla platser i vårt land.

Du behövs innan mammakyrkan dör!

Carl-Erik Sahlberg, f d kyrkoherde i Alsen, docent

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel