Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pär Djoos om sin stroke: "Plötsligt kunde jag inte prata längre"

/
  • Den stora Brynäsprofilen Pär Djoos fick en stroke i december förra året. Nu berättar han för första gången om händelsen – och om längtan tillbaka till hockeyn.
  • Pär Djoos i en match mot AIK 2001.
  • Pär Djoos tillsammans med Christer Olsson efter VM-bronset i Lillehammer 1999.
  • Pär Djoos under sin tid som tränare i Mora.

En morgon i december förra året kunde Pär Djoos plötsligt inte längre prata.
Nu berättar en av Brynäs bästa backar genom tiderna om sin stroke – och längtan tillbaka till jobbet som hockeytränare, trots allt.
– Men först vill jag få ordning på hälsan, det är det viktigaste förstås, säger han till Sporten.

Annons

Sedan Pär Djoos, som fyller 48 i maj, slutade spela hockey hade han varit tränare i tre olika klubbar och fått lämna samtliga i förtid, men när kompisen från en gammal tränarutbildning Johan Marklund, numera sportchef i danska Herlev, ringde och frågade sa han ändå ja direkt.

Köpenhamnslaget behövde en tränare inför säsongen 2014/15 och utmaningen lockade, ett tränarjobb utomlands likaså – och möjligheten att få lite upprättelse efter att ha fått gå från Mörrum mitt i säsongen? Ja, kanske det också.

Men året i Danmark blev slitsamt.

– Ja, säger han och skakar på huvudet, det var ingen rolig tid alls. Det fanns liksom inga förutsättningar att göra ett bra jobb, vi spelade en hel säsong med bara fem backar och ärligt talat så var de flesta av dem inte bra. Det finns ett par klubbar i Danmark som har ekonomin, men för de flesta av de fyra Köpenhamnsklubbarna är det svårt. Där dominerar fotbollen.

Djoos hade ett tvåårskontrakt men både han och klubben var överens om att bryta efter bara ett, efter ett missat slutspel återvände han lite luggsliten till Gävle – och man frågar sig ju om den här tuffa tiden har något med det som inträffade i december att göra?

– Nej, säger Djoos, det tror jag inte alls. Även om jag faktiskt började röka under tiden i Danmark... Alla gjorde ju det därborta, tog en cigarett och en öl. Läkaren märkte det i och för sig när han undersökte mig – "Jag ser att du tjuvrökt lite..." – men han sa också att han inte trodde det hade nån del i det som hänt mig.

Under förra sommaren var det en del stora saker på gång.

Dels Brynäs.

– "Bulan" ringde och hörde sig för lite, han hade hört att jag kommit hem från Danmark, men då var fortfarande Christians ambition att stanna i Brynäs ytterligare ett år och jag sa som det var, att jag inte kunde tänka mig en situation där jag skulle bli hans tränare. Sedan sa ju Washington nej till en sån lösning, men det visste jag ju inte då.

Dels Färjestad.

– Jag var ner till Karlstad och träffade Leif Carlsson, och var till slut en av två kandidater till jobbet som assisterande. Men dom valde Anders Karlsson istället. Sedan fick jag en fråga om att träna Kiruna också, men det kändes för långt bort. Jag tackade nej till det.

När det inte blev nåt tränaruppdrag gick Pär tillbaka till sitt gamla jobb som fastighetsskötare.

– Och det gjorde mig absolut ingenting, jag kände mig fullständigt okej med det.

Oavsett en cigarett eller två ibland bestämde sig Pär samtidigt för att ändra livsstil.

– Jag började ta hand om mig själv på ett annat sätt, jobbade sju till fyra måndag till fredag, var hemma på kvällarna, började röra på mig och gick ner sju kilo under hösten. Jag började spela lite hockey med Huges veteranlag två gånger i veckan – och när jag tänker tillbaka så kände jag att pulsen var onormalt hög ibland, utan att jag reagerade då. Men så fick jag så jäkla ont i högerarmen en dag. Jag åkte upp till Glenn Hellström och fick massage, jag trodde det var nåt med muskeln, berättar Pär.

– Men på kvällen dagen efter fick jag en konstig känsla, jag hittade inte riktigt orden. Jag gick och la mig – och nästa morgon när jag skulle hämta upp en arbetskompis nere på stan för att åka till jobbet kunde jag plötsligt inte prata med honom. Det kom inte fram några ord. Han sa åt mig att åka raka vägen till sjukhuset och det gjorde jag.

Där konstaterades snabbt att Djoos fått en stroke, en blodpropp hade satt sig i talcentrum.

– Jag blev inlagd och dom löste upp proppen på 48 timmar. Sedan blev jag kvar några dagar och nu är jag sjukskriven och är satt på en utredning där man ska komma fram till varför jag fick stroke och vilken medicin jag ska ha i fortsättningen. Läkarna har upptäckt att jag har ett hjärtflimmer som dom tror jag haft länge, och som kan vara den bakomliggande orsaken.

Hur mår du nu?

– Jag mår bra, även om det är segt att gå runt på dagarna och inte ha något att göra. Och jag hann liksom aldrig bli rädd när det här hände heller. Det gick så snabbt. Men de första 14 dagarna efteråt, innan jag fick veta det här med hjärtfelet, tänkte jag mycket på att det här hände just när jag börjat sköta om mig själv och allt. Det kändes märkligt, jag undrade varför. Jag funderade mycket på det då.

– Och jag inser att jag haft tur som inte fått några men av stroken. Det tog ju för lång tid innan jag sökte vård, jag borde åkt in redan på kvällen innan.

Är du orolig för din hälsa i dag?

– Nej, nu känner dom ju till att det är något som är fel och ska göra något åt det. Jag äter medicin som ska förhindra att det händer igen. Det känns tryggt att veta det.

Har du slutat röka?

– Jo, jag har gjort det, läkaren ville det.

Att vara sjuk är inget Pär Djoos är främmande inför, det var ju hälsoproblem som till slut tvingade honom att sluta med ishockeyn trots att han hängde i längre än han kanske borde gjort. Flera års stora problem med ena njuren gjorde att han la av 2003.

– I dag vet jag hur det gick till när den blev skadad. Under en uppvärmning med Lugano, jag tror det kan ha varit framemot slutspelet 1994, krockade jag med en medspelare och fick en hemsk smäll mot sidan av ryggen. Jag var sängliggande en vecka och hade ont. Läkarna har sagt att njuren lossnade av den där kollisionen och hamnade på sidan.

– Sedan började problemen på allvar kring 1996, ungefär samtidigt som jag kom tillbaka till Brynäs. Det blev värre och värre med tiden.

Din njurfunktion var ju ordentligt påverkad under dina sista år som spelare. Hur är det nu?

– Nej, nu märker jag inte av det nåt. Men skulle jag hålla på med fysisk aktivitet varje dag känner jag av det direkt, jag måste vila minst en dag mellan varje gång jag tränat. Jag fick ju beskedet under sista året jag spelade att om jag skulle fortsätta skulle dom tvingas ta bort njuren och det ville jag inte.

Under sin första tid som sjukskriven har Pär passat på att åka över och hälsa på sonen Christian, som kämpar med sitt Hershey i AHL.

– Jag, brorsan, mamma och pappa var där i 14 dagar. Jag tror det betydde mycket för Christian att få lite besök. Han bor tillsammans med två andra unga spelare i laget, och vi umgicks med dem och lagade mat några gånger och så där.

Hur går det för honom?

– Jodå, han får oftast mycket speltid. Men jag tycker de coachar konstigt. Nån match jag såg nyss via datorn spelade han knappt alls första halvan, sedan spelade han nästan hela tiden den andra. Det är liksom ingen ordning. Jag fattar inte riktigt hur dom tänker.

Du själv då, har du gett upp tanken på hockeytränarjobbet?

– Nej, inte alls, jag vill gärna tillbaka på något sätt. Jag har lämnat en intresseanmälan till Brynäs för att hjälpa till med J18-laget och vill helst jobba med utveckling av unga spelare. Det behövs göras en del där tycker jag. Ska jag träna ett A-lag igen ser jag mig främst som assisterande, även om inget är uteslutet.

– Men jag kan fortsätta som fastighetsskötare också. Det är slitigt ibland, men jag tycker det är ett bra jobb. Jag trivs.

Har du någon kontakt med hockeyn just nu?

– Jag ser ju nästan alla Christians matcher och jag följer Brynäs. Och sedan hjälper jag ett gäng killar med idrottsinriktning från Solängsskolan födda 02 när dom är på is två gånger i veckan, mest för skojs skull. Tommy Sjödins grabb är med där, så "Sjödda" får komma och skjutsa mig dit. Jag får inte köra bil på tre månader efter stroken.

Mer läsning

Annons