Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Ahlstedt: Ögon för rädda för tårar

/

Annons

Flickan tittar storögt på skådespelet. Hennes mamma höjer rösten och vill ha rätt.

– 150 skulle det kosta. De sa det!

– Jag ska ha 300.

– Okej, 200 kan det vara värt.

– Jag ska ha 300! Det är ett fast pris. Annars får ni ta er dit på egen hand.

Flickan tittar storögt på modern. Hon har inte sett henne sådan tidigare. Men situationen kan förändra en människa. Flickans syster skickas iväg till en annan bil och flickan knuffas varsamt in i en mycket gammal Mercedes. Den är beige och ser ut som den har krockat. Flickan hamnar i baksätet mellan sin bror och en annan pojke. De är långt ifrån tillfreds. Känslan från dem sprider sig till henne, men hon försöker hålla god min för mamma nog vill det.

Modern sätter sig på passagerarplatsen. Stämningen mellan henne och chauffören är frostig. Hon tittar på de tre barnen i baksätet. De möter hennes blick med uppspärrade ögon. Hon ler ansträngt. Flickan fumlar efter säkerhetsbältet som inte finns.

Hennes syster vinkar tveksamt från den andra bilen. De far förbi skjul där det hänger djurkroppar. Upplysta av strålkastare ser de groteska ut, i det annars kompakta mörkret. Flickan försöker glömma vad som händer runt henne. Hon fantiserar om hur det skulle vara att krypa ner i sin egen varma säng. Hon vet att det dröjer länge innan hon får göra det igen. Hon tittar på husen som skymtar förbi. Tomma huskroppar utan fönster, som döskallar med tomma ögonhålor.

Efter en resa som känns som evighetslång, stannar bilen framför en grind. En man kommer ut från en kur. Han kikar under bilen med en spegel på en pinne.

– För säkerhets skull.

Chauffören tittar allvarligt på flickans mamma, som förstår att det är sprängämnen mannen letar efter. Ingen kan vara säker i den värld där vi lever idag. Mannen bakom ratten flyttar blicken till barnen. För första gången ler han. Det fattas några tänder.

– Titta här, en häst, säger han och gör ett galopperande ljud genom att slå den ena handen mot den andra, samtidigt som han knäpper med fingrarna.

Flickan skrattar pliktskyldigast åt tricket, även fast hon vet att det bara är för att han ska få barnen att glömma det som pågår runtom bilen. Hon är ju faktiskt åtta år. Då förstår man.

Flickan är min egen dotter. Hon är på väg i taxi från en flygplats, till ett All Inclusive-hotell i ett varmt land. Hon ska bada en vecka, tillsammans med sin familj och sina kompisar. Det är inte mer dramatiskt än så.

Stämningen i bilen fick mig dock att tänka på något helt annat. På alla barn som aldrig kommer att få sova i sin egen säng igen. Som transporteras runt av flyktingsmugglare, eller som skickas ut i en gummiflotte i Medelhavet. Som måste växa upp alldeles för snabbt. Stora, tomma ögon, som verkar vara för rädda för tårar. Jag känner med dessa små människor. Min dotter är här bredvid mig. Hon är stolt för att texten handlar om henne. Och hon känner också med alla dessa olyckliga.

Jag kommer aldrig att behöva skicka ut henne i det okända mot hennes vilja. Det är både hon och jag evigt tacksamma för.

Mer läsning

Annons