Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: Sameblod – smärtsam och sagolikt vacker

/
  • När rasbiologer kommer till sameskolan utsätts Elle Marja (Lene Cecilia Sparrok) för en förnedrande undersökning.
  • ”Sameblod” har ett starkt politiskt budskap, men det är också en bedövande vacker film om att vara ung och söka efter en identitet.

Festivalhyllade ”Sameblod” berättar om svensk kolonialism och rasbiologi, men med en ung människas sökande i centrum. Det är välspelat, smärtsamt och sagolikt vackert.

Annons

”Ni svenskar verkar alltid ha stått på rätt sida av historien”, sade den engelska historikern. Jag intervjuade henne om Storbritanniens koloniala förflutna och när vi pratade om den brittiska undfallenheten mot Sydafrikas apartheidregim, nämnde hon hur den svenska regeringen stöttade ANC. Hennes röst var full av beundran, och jag fick ont i magen.

För även om Sverige ofta har stått upp för mänskliga rättigheter – något som inte minst den populistiska klagovisan om "godhetstävlingar” är ett bevis på – så har vi en egen kolonial historia. En historia som vi har gömt och glömt, och som äntligen börjar uppmärksammas av majoritetssamhället.

Först ut var Svenska kyrkans vitbok, som kom förra året. Genom intervjuer med de drabbade redogjorde den för kyrkans roll i förtrycket av samerna. Nu kommer Amanda Kernells film ”Sameblod”, som genom en berättelse om en samisk tonårsflicka i Västerbotten på 30-talet får kolonialismen att kliva rakt in i kroppen.

Elle Marja (Lene Cecilia Sparrok) kommer från en familj av renskötande samer, men drömmer om ett annat liv. När hon och syster Njenna (Mia Sparrok) skickas till nomadskola hoppas Elle Marja att det ska bli starten på något nytt. Men på skolan få hon upp ögonen för ”svenskarnas” syn på samer som stora barn som till varje pris måste hållas kvar i sin ”naturliga miljö”.

Vi påminns om att Sverige hade världens första rasbiologiska institut, när representanter kommer till skolan och tvingar Elle Marja att klä av sig inför hela klassen (och några fönstertittare) innan hon bryskt undersöks med olika absurda mätinstrument. I en ramhandling möter vi Elle Marja som gammal kvinna (Maj-Doris Rimpi) – hon har tagit avstånd från sitt samiska arv, rasismen har blivit en del av henne själv (”samer, de ljuger och gnäller och stjäl”).

Men denna på samma gång rasande och sakliga uppgörelse med sekler av övergrepp är bara en av anledningarna till att ”Sameblod” är en strålande film. Det svindlade vackra fotot ger filmen ett skirt vemod, och skådespelarinsatserna är både lågmälda och högintensiva. I botten finns en berättelse om att leta efter en egen identitet, som alla som någonsin har varit unga kan känna igen sig i. Om det finns något att vara stolt över som svensk, så är det den här filmens välförtjänta segertåg på världens filmfestivaler.

Mer läsning

Annons