Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Torgny "Kingen" Karlsson: Halvvägs till 100

/

Annons

Eftersom jag nu börjar närma mig det berömda 50-årsstrecket så känner jag att man har rätt att känna sig mera mogen än man gjort tidigare.

Skillnaden mellan 49 och 50 känns ju enorm, eller? Jag har kommit på mig själv att längta tillbaka till pojkrummet mera än någonsin och dessutom känns det som om jag har rätt till det.

Jag ska fira mina 50 år under hela året i små och stora portioner hade jag tänkt, jag ska inte ha ett stort kalas och börja bjuda in folk för det skulle bli ohållbart.

Jag känner alldeles för mycket folk och var ska man dra den gränsen? Som om jag inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet ändå.

Det här året har ju börjat bra med utlandsresan till Vietnam och så här i snöskottartider känner jag att jag hellre skulle gå omkring i hawaiiskjorta där i 25 grader plus i stället för att skotta livet ur mig på en gård i Hackås.

Just i denna skrivande stund har jag värk i hela kroppen efter att ha skottat enorma mängder snö på två garagetak.

Jag passar på nu när jag är 49 för när jag är 50 kommer jag att vägra.

Förutom snöskottningen tycker jag att livet känns bra, jag har nyss släppt ny platta och jag är ute på turné med ”När Rocken kom till Sveg part 2” och det är verkligen en ynnest att få göra detta.

Och här kommer själva poängen med pojkrummet, jag har äran att få jobba med min gamle gode vän Staffan Bond Westfält.

En av anledningarna till att jag – efter mycket tjat av ett produktionsbolag – ville göra en del 2 av ”När Rocken-turnén” var att jag fick med mig Staffan.

Dessutom fick vi med oss en yngre, mycket begåvad man som härstammar från Plantskolegränd i Sveg och går under namnet Magnus Olsson.

2014 var det vi gjorde den omtalade turnén med Riks-teatern med 90 konserter och det kändes ganska ”agasamt” att tänka att man skulle få till en del 2 eftersom man vill ju inte göra något som kunde bli sämre.

Idéer har stötts och blötts och i samråd kom vi fram till att vi behåller 25 procent av den gamla föreställningen och gör 75 procent nytt.

Nu med facit i hand kan jag andas ut och säga att det faktiskt blev bättre än den förra showen och produktions- bolaget har redan nu bestämt sig för att fortsätta i höst vilket känns riktigt kul.

Ja, tillbaka till pojkrummet tog vi oss också jag och Staffan när vi skulle spela in plattan. Staffan är den som har producerat och vi bestämde oss innan hur detta skulle göras. Vi höll linjen hela vägen vilket känns bra i maggropen.

Tänk alla nätter vi satt på Svegsgatan 33 och spelade in låtar av hjärtats lust, jag menar den känslan vill man tillbaka till nu i 50-årsåldern. Det måste vara kul att jobba när man håller på med musik annars blir det själsdödande och så vill man inte ha det.

Då är det bättre att göra något annat i sitt yrkesliv, musiken är för viktig helt enkelt.

Det är många gånger jag suttit i en turnébuss och undrat om det verkligen är värt alla timmar, alla mil och alla dagar borta från sin familj. Extra känsligt var det såklart när barnen var riktigt små och man kanske var på väg till Skåne, man ägnade två dygn för att göra ett gig ...

Ja allt går såklart upp och ner i livet men jag är glad att jag ändå lyckats hänga mig kvar i en mycket skakig och märklig bransch.

Jag tar ett år i taget och försöker utvärdera hur det känns och just nu känns det bra, det känns alldeles ypperligt att få vara nära ”pojk- rummet” igen för det är ju där jag känner att jag hör hemma.

Men vem vet, jag kanske helt plötsligt får en sjujäkla 50-årskris och söker jobb på Postnord för att hitta mig själv.

Jag får lita på mag-känslan och hoppas på det bästa, det har ju funkat hyfsat hittills.

Mer läsning

Annons